Hypocrisy - Virus
Recension: musik
Genre: (Melodic) Death metal
Betyg: 8/10
Dödsmetallen är inte vad den brukade vara - ett faktum som blir desto mer uppenbart när man jämför legendariska dödsband såsom Entombed, Death och Nile med dagens så kallade extrema metalakter (känn er träffade Bullet for my fucking whining Valentine). Jag kanske inte är en bister, gnällig gammal tjugoåring going thirty som upplevde sina glansdagar under 90-talet med fester, sprit och underbar musik men bister, det är jag och (som jag ofta påstår) mina öron har finkänsla nog att avgöra vad som är bra och vad som är dåligt (enligt min egna smak då vill säga era fördomsfulla baktalande Stureplans-pretton). Den för allmänheten helt okände Peter Tägtgrens skötebarn - Hypocrisy - är ett skri från en svunnen tid och bandets tionde släpp, Virus, är en oslipad diamant som uppfyller dödsmetallens allra heligaste regler.
Med risken att mina recensioner blir alltför tjatiga och ensidiga ska jag denna gång recensera på ett lite annorlunda sätt. Jag har redan spänderat nog med tid att bara säga det så jag skippar förklaringen och skriver bara.
TIO SAKER SOM GÖR VIRUS TILL ETT AV DE MEST FULLÄNDADE DEATH METAL-VERKEN NÅGONSIN
1. Lyssnaren presenteras ett, om inte så varierande, väldigt kraftfullt innehåll av låtar som bådar om ond, ödesdiger död.
2. Peter Tägtgren - bandets frontman och en av hårdrock-Sveriges största ikoner - sitter inne med en av de bästa growlrösterna som finns. Den mannen kan verkligen konsten med att få högtalarna att vibrera utan att det låter löjligt eller krystat.
3. Trummorna, som här spelas av den före detta Black metal-trummisen "Horgh", är så svintunga att man inte kan göra annat än att kapitulera (på ett särskilt underkastande vis, vill säga). Detta mycket tack vare Peters skickliga produktion men också för att Horgh är grymt skicklig och vet hur man "smiskar skinn."
4. Soundet är, trots en modern prägel som är näst intill att undkomma, skitigt, brutalt och framförallt ärligt - precis så som dödsmetall ska vara.
5. Med den rätta volymen kan man få väggarna och fönsterrutorna att skallra. Alltså på det där riktigt mullrande, olycksbådande sättet och inte det som kommer av att volymen är så sanslöst hög att det bara blir outhärdligt.
6. Skivan ligger i en grymt snygg kassette - aliens som kläcks ur gröna slemmiga ägg och som ryter ut sin ångest och panik över att födas mot ett himlavalv som talar sitt eget ödesdigra, domedagsmättade och blodsprängda språk (en känsla som förmedlas väldigt snyggt på skivans absolut bästa spår - Incised Before I've Ceased)
7. Trots sin tabustämpel inom dödsmetallen så präglas musiken av väldigt refrängbaserade låtar - och detta helt utan att tappa fart eller fokus på brutaliteten som är musikens kärna. Tecken på väldigt bra låtskrivande.
8. Skivan innehåller minst ett spår som framkallar rysningar längs med ryggen. Jag kan räkna upp några av låtarna här - Warpath, Bloddrenched, Incised Before I've Ceased, Compulsive Psychosis och A Thousand Lies. Därmed har jag nästan räknat upp mer än hälften av skivans låtar.
9. Fodralet var inte sönder när jag köpte skivan, vilket är något jag råkat ut för irriterande många gånger. Är man småaktig så är man.
10. Och slutligen - skivan är ett bevis på att det fortfarande finns folk där ute som vågar stå ut och inte ansluter sig till den, av mig, bespottade genren känd som metalcore. Man kan göra bra musik utan att det för den skull ska behöva låta ena sekunden så där lagom extremt och i den andra sekunden bryta ut i nån satans whinande rensång. Peter kör över all sång som heter "jag-är-jättearg-och-skriker-medan-jag-blinkar-förföriskt-mot-publiken-och-nu-är-jag-lessen-för-att-i-kotraktet-står-det-att-vi-bara-ska-göra-musik-som-inte-erbjuder-något-som-helst-djup-och-som...".sorry, jag tappade tråden där en stund.
Jag har några ord tillägnade er, fjortis metal posers - stop whining and grow some balls! Sluta lyssna på Bullet-whats-their-face och lyssna på RIKTIG metal. Men om ni inte vill det så, fine whit me. Nämn bara inte metal och något random metalcore-band i samma mening när jag är i närheten - då förvandlas jag nämligen till ett människohatande monster som BARA MÅSTE DÖDA närmaste Pringlesflock för att lugna ner sig igen.
Genre: (Melodic) Death metal
Betyg: 8/10
Dödsmetallen är inte vad den brukade vara - ett faktum som blir desto mer uppenbart när man jämför legendariska dödsband såsom Entombed, Death och Nile med dagens så kallade extrema metalakter (känn er träffade Bullet for my fucking whining Valentine). Jag kanske inte är en bister, gnällig gammal tjugoåring going thirty som upplevde sina glansdagar under 90-talet med fester, sprit och underbar musik men bister, det är jag och (som jag ofta påstår) mina öron har finkänsla nog att avgöra vad som är bra och vad som är dåligt (enligt min egna smak då vill säga era fördomsfulla baktalande Stureplans-pretton). Den för allmänheten helt okände Peter Tägtgrens skötebarn - Hypocrisy - är ett skri från en svunnen tid och bandets tionde släpp, Virus, är en oslipad diamant som uppfyller dödsmetallens allra heligaste regler.
Med risken att mina recensioner blir alltför tjatiga och ensidiga ska jag denna gång recensera på ett lite annorlunda sätt. Jag har redan spänderat nog med tid att bara säga det så jag skippar förklaringen och skriver bara.
TIO SAKER SOM GÖR VIRUS TILL ETT AV DE MEST FULLÄNDADE DEATH METAL-VERKEN NÅGONSIN
1. Lyssnaren presenteras ett, om inte så varierande, väldigt kraftfullt innehåll av låtar som bådar om ond, ödesdiger död.
2. Peter Tägtgren - bandets frontman och en av hårdrock-Sveriges största ikoner - sitter inne med en av de bästa growlrösterna som finns. Den mannen kan verkligen konsten med att få högtalarna att vibrera utan att det låter löjligt eller krystat.
3. Trummorna, som här spelas av den före detta Black metal-trummisen "Horgh", är så svintunga att man inte kan göra annat än att kapitulera (på ett särskilt underkastande vis, vill säga). Detta mycket tack vare Peters skickliga produktion men också för att Horgh är grymt skicklig och vet hur man "smiskar skinn."
4. Soundet är, trots en modern prägel som är näst intill att undkomma, skitigt, brutalt och framförallt ärligt - precis så som dödsmetall ska vara.
5. Med den rätta volymen kan man få väggarna och fönsterrutorna att skallra. Alltså på det där riktigt mullrande, olycksbådande sättet och inte det som kommer av att volymen är så sanslöst hög att det bara blir outhärdligt.
6. Skivan ligger i en grymt snygg kassette - aliens som kläcks ur gröna slemmiga ägg och som ryter ut sin ångest och panik över att födas mot ett himlavalv som talar sitt eget ödesdigra, domedagsmättade och blodsprängda språk (en känsla som förmedlas väldigt snyggt på skivans absolut bästa spår - Incised Before I've Ceased)
7. Trots sin tabustämpel inom dödsmetallen så präglas musiken av väldigt refrängbaserade låtar - och detta helt utan att tappa fart eller fokus på brutaliteten som är musikens kärna. Tecken på väldigt bra låtskrivande.
8. Skivan innehåller minst ett spår som framkallar rysningar längs med ryggen. Jag kan räkna upp några av låtarna här - Warpath, Bloddrenched, Incised Before I've Ceased, Compulsive Psychosis och A Thousand Lies. Därmed har jag nästan räknat upp mer än hälften av skivans låtar.
9. Fodralet var inte sönder när jag köpte skivan, vilket är något jag råkat ut för irriterande många gånger. Är man småaktig så är man.
10. Och slutligen - skivan är ett bevis på att det fortfarande finns folk där ute som vågar stå ut och inte ansluter sig till den, av mig, bespottade genren känd som metalcore. Man kan göra bra musik utan att det för den skull ska behöva låta ena sekunden så där lagom extremt och i den andra sekunden bryta ut i nån satans whinande rensång. Peter kör över all sång som heter "jag-är-jättearg-och-skriker-medan-jag-blinkar-förföriskt-mot-publiken-och-nu-är-jag-lessen-för-att-i-kotraktet-står-det-att-vi-bara-ska-göra-musik-som-inte-erbjuder-något-som-helst-djup-och-som...".sorry, jag tappade tråden där en stund.
Jag har några ord tillägnade er, fjortis metal posers - stop whining and grow some balls! Sluta lyssna på Bullet-whats-their-face och lyssna på RIKTIG metal. Men om ni inte vill det så, fine whit me. Nämn bara inte metal och något random metalcore-band i samma mening när jag är i närheten - då förvandlas jag nämligen till ett människohatande monster som BARA MÅSTE DÖDA närmaste Pringlesflock för att lugna ner sig igen.
Kommentarer
Postat av: Suzanna
Sluta mobba Bullet jävla rövhatt!
Trackback
