In Flames - Reroute to Remain
Typ av recension: musik
Genre: Melodic Death metal, Gothenburg metal
Betyg: 5/10
Ända sedan de glada Göteborgs-pågarna som utgör In Flames bestämde sig för att utforska sin musikalitet och började pröva nya musikala inriktningar runt millenieskiftet så har deras musik blivit ett otacksamt offer för allmänt förlöjligande och hela bandets karriär har blivit någon sorts svensk motsvarighet till Metallicas inte alltför uppskattade Load/Reload-St.Anger-era. Reoroute to Remain är skivan som startade hatattackerna mot ett av Sveriges mest framgångsrika band och frågan är nu om all kritik om att bandet har sålt sig verkligen är så befogad som den verkar.
Låt mig först fastslå att jag aldrig har varit ett stort fan av In Flames. Jag har alltid tyckt att den metal de klämmer ur sig med jämna mellanrum saknar orginalitet och för att inte säga entusiasm. Jag kan köpa det faktum att In Flames är ett av de mest trendsättande banden i hårdrocksvärlden (jag menar femtielvamiljoner In Flames-kopior kan ju inte ha helt fel) men det har aldrig kommit för mig att upphöja deras påstådda uppfinningsrikedom eller unika musikalitet till skyarna så som många andra gör i tid och otid. Bandet är helt enkelt för intetsägande för att jag ska kunna älska dem häningslöst.
Och när det gäller bandets tveksamma helomvändning runt milleniskiftet, då bandet delade upp sin fanskaror i två läger genom att modernisera sitt sound, så har jag aldrig varit direkt benägen att stämma in i någon av de tvenne körerna som antingen högaktar eller bespottar bandets nya inriktning. För mig är bandet lika tråkigt var man än tittar i deras karriär. Whoracle från 1997 är för mig lika tråkig och intetsägande som påstådda mästerverket Come Clarity från 2006.
Så jag antar att ni redan vet vad min ställning angående bandets sjätte fullängdare är; för trots att man som sagt förnyar sitt sound i och med att 1900 blir 2000 så kvarstår det faktum att det här är musik som är väldigt lätt att ta till sig av och därmed väldigt trååååååkig att lyssna på i min åsikt.
Plattan maler på ett i ett hyffsat makligt tempo utan att någon av låtarna lyckas fånga mitt intresse. Av plattans totalt fjorton låtar kan jag nu så här i efterhand bara komma ihåg tre låtar som är värda att lyssna på och det är titelspåret, den eldfängda Transparent och den avslutande godbiten Black & White. Skivan kunde lika gärna ha tagit slut där, efter tre låtar, för jag känner att jag inte får ut något mer av det här. Det är ett fläskigt riff där, ett ylande solo där, ännu ett blytungt riff tillsammans med frustrerad skriksång och det rör man inte i ryggen. Jag sitter bara och lyssnar på det med en likgiltig min. Det är till och med så oengagerande och oinspirerat att jag till och med går och gör disken medan jag låter skivan fortsätta att tugga och det i sig är väl ändå inget gott betyg?
Jag antar att jag borde vara lite rättvis ändå - In Flames popularitet kan ju knappast vara en slump och det vore dårskap att förneka att gruppen är vädligt skickliga musiker, för det är inte minsann inte lätt att skapa låtar som ändå flyter på så bra. Trots att det är tråkigt att lyssna på så hör man att göteborgarna knappast haft tråkigt när de spelat in skivan. In Flames kan mycket väl vara, om inte skapare av engagerande metal, en grupp av livsglada pågar som visar hur kul det verkligen är att spela musik och på det stadiet är de svåra att slå. Inget band kan väl ändå återge en sådan skaparglädje (en idéfattig skaparglädje kanske, men likväl en skaparglädje) som In Flames kan?
Men som det är nu stannar betyget på knappt godkänt. Orsaken? Det är tråkigt, repitivt och ingalunda nyskapande, men när det smäller så gör det de med råge och det är mycket tack vare ett band som vågar visa att de älskar att spela metal.
Genre: Melodic Death metal, Gothenburg metal
Betyg: 5/10
Ända sedan de glada Göteborgs-pågarna som utgör In Flames bestämde sig för att utforska sin musikalitet och började pröva nya musikala inriktningar runt millenieskiftet så har deras musik blivit ett otacksamt offer för allmänt förlöjligande och hela bandets karriär har blivit någon sorts svensk motsvarighet till Metallicas inte alltför uppskattade Load/Reload-St.Anger-era. Reoroute to Remain är skivan som startade hatattackerna mot ett av Sveriges mest framgångsrika band och frågan är nu om all kritik om att bandet har sålt sig verkligen är så befogad som den verkar.
Låt mig först fastslå att jag aldrig har varit ett stort fan av In Flames. Jag har alltid tyckt att den metal de klämmer ur sig med jämna mellanrum saknar orginalitet och för att inte säga entusiasm. Jag kan köpa det faktum att In Flames är ett av de mest trendsättande banden i hårdrocksvärlden (jag menar femtielvamiljoner In Flames-kopior kan ju inte ha helt fel) men det har aldrig kommit för mig att upphöja deras påstådda uppfinningsrikedom eller unika musikalitet till skyarna så som många andra gör i tid och otid. Bandet är helt enkelt för intetsägande för att jag ska kunna älska dem häningslöst.
Och när det gäller bandets tveksamma helomvändning runt milleniskiftet, då bandet delade upp sin fanskaror i två läger genom att modernisera sitt sound, så har jag aldrig varit direkt benägen att stämma in i någon av de tvenne körerna som antingen högaktar eller bespottar bandets nya inriktning. För mig är bandet lika tråkigt var man än tittar i deras karriär. Whoracle från 1997 är för mig lika tråkig och intetsägande som påstådda mästerverket Come Clarity från 2006.
Så jag antar att ni redan vet vad min ställning angående bandets sjätte fullängdare är; för trots att man som sagt förnyar sitt sound i och med att 1900 blir 2000 så kvarstår det faktum att det här är musik som är väldigt lätt att ta till sig av och därmed väldigt trååååååkig att lyssna på i min åsikt.
Plattan maler på ett i ett hyffsat makligt tempo utan att någon av låtarna lyckas fånga mitt intresse. Av plattans totalt fjorton låtar kan jag nu så här i efterhand bara komma ihåg tre låtar som är värda att lyssna på och det är titelspåret, den eldfängda Transparent och den avslutande godbiten Black & White. Skivan kunde lika gärna ha tagit slut där, efter tre låtar, för jag känner att jag inte får ut något mer av det här. Det är ett fläskigt riff där, ett ylande solo där, ännu ett blytungt riff tillsammans med frustrerad skriksång och det rör man inte i ryggen. Jag sitter bara och lyssnar på det med en likgiltig min. Det är till och med så oengagerande och oinspirerat att jag till och med går och gör disken medan jag låter skivan fortsätta att tugga och det i sig är väl ändå inget gott betyg?
Jag antar att jag borde vara lite rättvis ändå - In Flames popularitet kan ju knappast vara en slump och det vore dårskap att förneka att gruppen är vädligt skickliga musiker, för det är inte minsann inte lätt att skapa låtar som ändå flyter på så bra. Trots att det är tråkigt att lyssna på så hör man att göteborgarna knappast haft tråkigt när de spelat in skivan. In Flames kan mycket väl vara, om inte skapare av engagerande metal, en grupp av livsglada pågar som visar hur kul det verkligen är att spela musik och på det stadiet är de svåra att slå. Inget band kan väl ändå återge en sådan skaparglädje (en idéfattig skaparglädje kanske, men likväl en skaparglädje) som In Flames kan?
Men som det är nu stannar betyget på knappt godkänt. Orsaken? Det är tråkigt, repitivt och ingalunda nyskapande, men när det smäller så gör det de med råge och det är mycket tack vare ett band som vågar visa att de älskar att spela metal.
Kommentarer
Trackback
