Iskariot

Recension: live-spelning
Genre: Experimental metal, Heavy metal
Betyg: 10/10

Att recensera en live-spelning och att recensera ett studioalbum borde inte göras på samma villkor. För det första så har ett album alltid ett fuskigt övertag rent ljudmässigt sett då man med modern teknik kan få det sjaskigaste av låtmaterial låta som den allra renaste av porlande bäckar i en orörd bokskog. För det andra har ett bands medlemmar aldrig chansen att personligen muntra upp sina lyssnare med rappa utrop, komiska utlägg och främst av allt få dem att sjunga med på ett album. Så ha i åtanke att mitt betyg i den här recensionen inte har gjorts på samma villkor som om jag skulle recensera en vanlig skiva.
   Hur som helst - nu till recensionen.

Freak Kitchen är en ny bekantskap för mig och trots att bandets frontman, Mattias IA Eklundh, är en mångsysslare i ordets bästa bemärkelse så måste jag svälja min stolthet och erkänna att jag aldrig hört något av deras material tidigare.
   Men jag antar att man inte kan döma mig för en sån sak - bandet är ju trots allt relativt underground (alltså inte en förpestad pengaprodukt skapad i kommersialismens tecken och ett trademark inom mainstreamens uttjatade och begränsade ramar) och jag är nog inte ensam om att låtarna som spelas är för mig helt okända. 
   Då är det väl ändå en jäkla tur att Freak Kitchen bjuder på en sjuhelvetes show! Bandets medlemmar - som består utav Mattias Eklundh på gitarr och delvis sång, Björn Fryklundh vid skinnet och den aptokige basisten Christer Örtefors - visar upp en sällan skådad spelglädje och man ömsom skrattar åt deras tokerier på scen, ömsom diggar med i det otroligt tighta spelandet. 

Musiken som den lilla men hängivna skaran av lyssnare bjuds på i den lilla lokalen håller hög klass och det bjuds på blytunga riff som hämtade från valfritt Tony Iommi-projekt, maniskt trumspel och diverse tokerier från basistens håll. Det är förstklassig metal som levereras och det görs med en självsäker men ändå ödmjuk attityd. 
   Jag har svårt att dra några referenser till andra band men det som först dyker upp i mitt huvud är faktiskt Megadeth, trots att jag har hört minimalt med låtar av den stora hårdrocksikonen (ja, jag vet, jag skäms). Men sen tror jag att den jämförelsen inte är helt otänkbar - det här är metal som doftar 80-tal men som genomgått en finputsning och som förgyllts med ett snuskigt modernt sound och svängiga refränger (utan för att den del bli metalcore-aktig och låta som, säg, Bullet for my Valentine).
 
Trots att det bara är fem-sex låtar vi bjuds på så visar bandet prov på en beudransvärd förmåga att skapa musik och det är villkorslös glädje från början till slut för alla som kallar sig hårdrockare.
   Dock ligger faktiskt showens styrka i bandets attityd gentemot publiken - det är en tidig lördgeftermiddag (vilket bandets gladlynte frontman påpekar med jämna mellanrum) och trots att shower av denna sort är som mest njutningsvärda tillsammans med en kall pilsner så lyckas man skapa en väldigt mysig stämning. Mattias skojar med publiken, Christer apar sig och får alla att gapflabba och trots att Björn hamnar lite i skymundan bakom sitt feta trumset känns han alltid som en del av den goa stämningen. 
   Det är ett hantverk att lyckas få publiken att skratta och tycka om en utan att för den delen tappa fokus på själva spelandet så att allting lite ofrivilligt blir en stand up-show på halvfart. Freak Kitchen har publiken i ett fast grepp från början till slut, vilket märks som tydligast när Mattias får alla att ropa "goodey-goodey" på beordran trots att det fortfarande är lite för tidigt på dagen att ägna sig åt tokerier - speciellt om man befinner sig i nyktert tillstånd. 

Jag har inte sett många konserter i mitt liv, det måste medges, men jag vågar nog redan nu säga att Freak Kitchen har bjudit mig på en av de bästa spelningarna någonsin. Trots en kort speltid på knappt en halvtimme förmedlar Freak Kitchen mer känslor och slagkraftig musik än vad Motörhead någonsin lyckades på nära två timmar på Skandinavium i vintras. 
   Kort sagt en grymt bra spelning där inte bara låtarna är snuskigt bra utan även bandet själva rent personligt. Det kan inte bli annat än högsta betyg.