At the Gates - Slaughter of the Soul
Typ av recension: musik
Genre: Gothenburg metal/ Melodic Death metal
Betyg: 4/10
Jag har en ganska avig, för att inte säga intolerant, intsällningen gentemot den göteborgska dödsmetallen; i mitt tycke är det en väldigt uttjatad genre som lever på gamla meriter och som skulle klarat sig bättre om den hade lagt sig ned och dött istället för att överexploateras och användas som något tortyrredskap att tråka ihjäl andras öron med. Band såsom Arch Enemy, Dark Tranquility och grymt överskattade In Flames kanske lyckas charma större delen av Sveriges ungdomar med sin nätt och jämnt gångbara och trallvänliga tråkmetall men jag (som den filosofiska, finkulturellt krävande muppen jag är) vill ha mer än klistriga refränger och sångare som utgör sig för att vara arga på allt och alla när de egentligen inte är mer harmfulla än, säg, ett kollektiv med rullstollsbundna pacifister.
At the Gates är det svenska dödsmetallbandet som är mest kända (eller hålls mest ansvariga för kanske man skulle säga) för att ha startat den odödliga trenden känd som Gothenburg metal; Slaughter of the Soul är deras fjärde fullängdare och jag måste säga att jag aldrig finner någon riktigt fred med tråkvarningarna. Det råder snarare fullt krig.
Jag hade mina förväntningar på det här albumet. Inte så höga som jag hade på Resident Evil 5 eller på In Flames Reroute to Remain men nog fan hade jag ändå hoppats på lite mer jäklar anamma.
Tråkigheten lägger sig som ett par knotiga nävar runt min hals och vägrar släppa taget (eeh, vem uppfann alla dessa tråkiga liknelser?) redan under andra låten. Inledande spåret Blinded by Fear är ett starkt stycke überbrutal dödsmusik och jag är till en början nöjd med vad jag hör, men när så spår nummer två tar sin början börjar jag ana de där händerna som jag pratade om nyss; usch vad det låter oinspirerat och (det magiska ordet) trååååkigt!
At The Gates må vara skickliga musiker - eller åtminstone så skickliga som det anstår artister som lirar inom den här genren av extrem musik - men de kan då fan inte konsten att variera sig och erbjuda ett låtmaterial som både tål att lyssnas på flera gånger och som känns fräscht och orginellt.
Nu ska jag kanske inte vara så grinig och kalla Slaughter of the Soul för gammaldags - skivan har ju ändå nära femton år på nacken, men efter att ha hört så mycket gott om bandet förväntar jag mig något extra. Japp, gott folk, det är det ökända In Flames-syndromet vi har att göra med här - det fenomen som härstammar i rakt nedstigande led från ordpråket "mycket snack, lite verkstad."
At the Gates är ett band som i mina ögon passar de som inte är alltför vana vid extrem musik - det är ett typiskt band att börja med om man är sugen på att upptäcka mer av den enorma lagun som utgör hårdrockens värld men inte riktigt vet var man ska börja utforska. Är man trött på In Flames och Anders Fridéns eviga gnällande så är At the Gates ett ypperligt val att gå över till, för rent attitydmässigt så är ATG så fan mycket mer roliga att lyssna på än de där andra mupparna från Götet.
Att välja ut några höjdpunkter på skivan är både svårt och lätt samtidigt; eftersom alla låtar är i stort sett identiska med varandra (det känns som att man lyssnar på samma riff om och om igen fast i olika förpackningar) kan detta vara en guldgruva för den som älskar villkorslös pungsparksmetal, men om man som jag är "tråkig och inte inser storheten med At the Gates" är det en oerhört krävande uppgift att ens hitta några låtar som är värda att lägga in på min mp3. Men i slutändan - om jag nu tvunget måste välja - så tror jag ändå att Blinded by Fear och krunschiga Under a Serpent Sun är de bästa låtarna (det vill säga de som är minst tråkiga). Den första är förhållandevis kort och har både attityd och snygg refräng medan den andra bytar friskt och snabbt mellan takter och erbjuder ett väldigt minnesvärt gitarrspel.
Kanske är jag för hård i min bedömning av ATG's fjärde fullängdare - bandet är ju en samling skickliga musiker, de vet hur man gör musik, och för den som gillar dödsmetall med små anspelningar på harmoniska ljudslingor så är det här ett givet köp. Men jag kan personligen inte bortse från att det aldrig smäller till ordentligt. Det går förvisso fort och har en stenhård attityd och det går faktiskt att njuta av lite då och då men det känns helt enkelt så oorginellt att jag bara känner mig bedrövlig.
Det är ju inte ATG's fel, för man kan ju inte hindra att folk tar intryck av en och kopierar ens musik bara för att hylla sina idoler. Hade det kanske inte redan funnits elvamliljoner kloner världen över som spelar sån här musik så kanske mitt omdöme hade varit annorlunda. Jag har hört det här så jävla många gånger förut och jag är så obeskrivbart trött på det - kulturell mångfald och seriösa försöka till att skapa konst har brädats av kommersialismens maffiabossar som bolmar stora dollartecken med sina feta cigarrer.
Slaughter of the Soul hade kanske åldrats med mer värdighet om den inte hade gett upphov till en sådan hysteri över världen där varenda kotte var tvungen att imitera dess sound - sorgligt men sant. Hjärtat vill sätta ett högre betyg men hjärnan säger tvärt nej.
Genre: Gothenburg metal/ Melodic Death metal
Betyg: 4/10
Jag har en ganska avig, för att inte säga intolerant, intsällningen gentemot den göteborgska dödsmetallen; i mitt tycke är det en väldigt uttjatad genre som lever på gamla meriter och som skulle klarat sig bättre om den hade lagt sig ned och dött istället för att överexploateras och användas som något tortyrredskap att tråka ihjäl andras öron med. Band såsom Arch Enemy, Dark Tranquility och grymt överskattade In Flames kanske lyckas charma större delen av Sveriges ungdomar med sin nätt och jämnt gångbara och trallvänliga tråkmetall men jag (som den filosofiska, finkulturellt krävande muppen jag är) vill ha mer än klistriga refränger och sångare som utgör sig för att vara arga på allt och alla när de egentligen inte är mer harmfulla än, säg, ett kollektiv med rullstollsbundna pacifister.
At the Gates är det svenska dödsmetallbandet som är mest kända (eller hålls mest ansvariga för kanske man skulle säga) för att ha startat den odödliga trenden känd som Gothenburg metal; Slaughter of the Soul är deras fjärde fullängdare och jag måste säga att jag aldrig finner någon riktigt fred med tråkvarningarna. Det råder snarare fullt krig.
Jag hade mina förväntningar på det här albumet. Inte så höga som jag hade på Resident Evil 5 eller på In Flames Reroute to Remain men nog fan hade jag ändå hoppats på lite mer jäklar anamma.
Tråkigheten lägger sig som ett par knotiga nävar runt min hals och vägrar släppa taget (eeh, vem uppfann alla dessa tråkiga liknelser?) redan under andra låten. Inledande spåret Blinded by Fear är ett starkt stycke überbrutal dödsmusik och jag är till en början nöjd med vad jag hör, men när så spår nummer två tar sin början börjar jag ana de där händerna som jag pratade om nyss; usch vad det låter oinspirerat och (det magiska ordet) trååååkigt!
At The Gates må vara skickliga musiker - eller åtminstone så skickliga som det anstår artister som lirar inom den här genren av extrem musik - men de kan då fan inte konsten att variera sig och erbjuda ett låtmaterial som både tål att lyssnas på flera gånger och som känns fräscht och orginellt.
Nu ska jag kanske inte vara så grinig och kalla Slaughter of the Soul för gammaldags - skivan har ju ändå nära femton år på nacken, men efter att ha hört så mycket gott om bandet förväntar jag mig något extra. Japp, gott folk, det är det ökända In Flames-syndromet vi har att göra med här - det fenomen som härstammar i rakt nedstigande led från ordpråket "mycket snack, lite verkstad."
At the Gates är ett band som i mina ögon passar de som inte är alltför vana vid extrem musik - det är ett typiskt band att börja med om man är sugen på att upptäcka mer av den enorma lagun som utgör hårdrockens värld men inte riktigt vet var man ska börja utforska. Är man trött på In Flames och Anders Fridéns eviga gnällande så är At the Gates ett ypperligt val att gå över till, för rent attitydmässigt så är ATG så fan mycket mer roliga att lyssna på än de där andra mupparna från Götet.
Att välja ut några höjdpunkter på skivan är både svårt och lätt samtidigt; eftersom alla låtar är i stort sett identiska med varandra (det känns som att man lyssnar på samma riff om och om igen fast i olika förpackningar) kan detta vara en guldgruva för den som älskar villkorslös pungsparksmetal, men om man som jag är "tråkig och inte inser storheten med At the Gates" är det en oerhört krävande uppgift att ens hitta några låtar som är värda att lägga in på min mp3. Men i slutändan - om jag nu tvunget måste välja - så tror jag ändå att Blinded by Fear och krunschiga Under a Serpent Sun är de bästa låtarna (det vill säga de som är minst tråkiga). Den första är förhållandevis kort och har både attityd och snygg refräng medan den andra bytar friskt och snabbt mellan takter och erbjuder ett väldigt minnesvärt gitarrspel.
Kanske är jag för hård i min bedömning av ATG's fjärde fullängdare - bandet är ju en samling skickliga musiker, de vet hur man gör musik, och för den som gillar dödsmetall med små anspelningar på harmoniska ljudslingor så är det här ett givet köp. Men jag kan personligen inte bortse från att det aldrig smäller till ordentligt. Det går förvisso fort och har en stenhård attityd och det går faktiskt att njuta av lite då och då men det känns helt enkelt så oorginellt att jag bara känner mig bedrövlig.
Det är ju inte ATG's fel, för man kan ju inte hindra att folk tar intryck av en och kopierar ens musik bara för att hylla sina idoler. Hade det kanske inte redan funnits elvamliljoner kloner världen över som spelar sån här musik så kanske mitt omdöme hade varit annorlunda. Jag har hört det här så jävla många gånger förut och jag är så obeskrivbart trött på det - kulturell mångfald och seriösa försöka till att skapa konst har brädats av kommersialismens maffiabossar som bolmar stora dollartecken med sina feta cigarrer.
Slaughter of the Soul hade kanske åldrats med mer värdighet om den inte hade gett upphov till en sådan hysteri över världen där varenda kotte var tvungen att imitera dess sound - sorgligt men sant. Hjärtat vill sätta ett högre betyg men hjärnan säger tvärt nej.
Kommentarer
Trackback
