Guitar Hero World Tour
Typ av recension: spel
Genre: I 'unno, typ musiksimulator?
Betyg: 8/10
När det kommer till musik (och nu menar jag musik som inkorporerar gitarrer som tjuter, alternativt spyr, värre än ett fullsatt ålderdomshem och trummor vars baskaggar imiterar en pluton med sockerberoende AK-47-bärande psychos) så kan jag vara ganska så knäsvag av mig; för inget tillfreder mitt kulturella centra i min hjärna mer än ett snuskigt snyggt gitarrsolo ovanpå en sångare från helvetet som tillsammans med sitt bands batterist har ihjäl ett pearl export trumset. Så därför borde Guitar Hero: World Tour (det fjärde spelet i den omåttligt populära GH-serien) vara rena himmelriket för mig då man nu, i motsats till föregående spel, nu kan lira både gitarr, trummor och sjunga till ett imponerande brett urval av låtar som ingen har hört förut.
Jag känner att de var länge sedan jag verkligen fick gnälla riktigt ordentligt över någon uppenbar brist i ett spel som ingen annan än jag tycks anmärka på så därför tänker jag göra det nu.
Guitar Hero-serien har alltid varit en spelserie riktad mot casual-publiken, det vill säga den del av världens spelare som ratar bra spel såsom Rome: Total War och Onimusha 3: Demon Siege men höjer massproducerade, överhypade, überambitiösa megaprojekt, såsom GTA4 och Halo-serien, till skyarna. Alltså borde man ta den hype som omsvärmar denna så världsomsvärmande spelserie med en nypa salt och kanske inte alltid tro på vad utvecklarna säger trots att det låter fränt när de nämner att du kan göra dina egna låtar och senare ta över världen (ironi) med hjälp av spelets medföljande inspelningsstudio.
Fett chans!
Nåväl, över till utlovade gnällgubbebanningar.
För det första: jag har alltid tyckt att spelserien aldrig riktigt har utnyttjat det till synes oändliga hav av underbar musik som vi kan finna bortom all den skit som vi brukar höra på radion (jo, jag får referera till tröttsamma pengaprojekt såsom EMD och BWO som skit eftersom jag är en hårdrockare och för att vi gör sånt) nu för tiden.
Nu är det ju i och för sig så att GH är ett spelmärke som nått enorma framgångar genom att låta sina fans spela odödliga låtar (inte för att de är klassiska eller tidlösa utan för att de är helt jävla omöjliga att ta död på!) och man får väl ändå klappa Activision snällt på kinden för att de föredrar att hålla sig till en ekonomiskt trygg spelutvecklingspolicy genom att låta ett GH-spelens innehåll bestå av låtar som typ halva jordklotet och en fjärdedel av Mars har hört. Jag antar att försäljningen går bättre om det på baksidan av spelkassetten står "nu kan du spela odödliga klassiker som Livin' on a Prayer, Eye of the Tiger och Dammit" istället för "rocka stenhårt loss till undergroundmusikens allra största låtar såsom Eradication, Failed Creation och New Millenium Cyanide Christ" (satan, jag hade fått orgasm om det verkligen hade stått så!).
Hur som helst, min poäng är att utbudet av låtar är, om ändå brett och utmanande, ganska så intetsägande, för även om det är kul att dra av ett solo signerat Kurt Cobain infinner sig aldrig den där riktiga "rockstjärne-känslan."
Nu är det ju såklart en fråga om smak: jag - som den enögde och paranoida härdrocksjäveln jag är - vill gärna ha låtar som passar mig mer, men så som dagsläget är nu så kommer vi nog aldrig få se ett Guitar Hero: Underground. Dock ska spelet ha pluspoäng för de tre Tool-låtarna som helt frälsar mina öron och högtalare - även om det inte är den vansinneshårda brutaldödsmetall jag letar efter får jag ändå mitt lystmäte ett litet tag.
Vidare så vill jag säga att spelet helt plötsligt har blivit på tok för lätt att klara av; i spelets föregångare (Guitar Hero 3) var det komplett möjligt att klara av alla låtar om man inte hade tio fingrar på en hand och led av någon beundransvärd savant-störning, men trots att det var otroligt frustrerande så fortsatte man att spela samma svinsvåra låt om och om igen för att kanske lyckas klara ännu ett överdimensionerat solo.
Nu när man får både gitarr och trumset med spelet för en nätt summa på nästan tvåtusen spänn är det en barnlek att låsa upp samtliga låtar i spelet och därtill bli titulerad "störst, snyggast och allmänt bäst på allting" eftersom man alltid kan hjälpa varandra. Till exempel, om den ene spelaren håller på att klanta till det och få en utkastad (game over, alltså) så kan den andre spelaren aktivera star power och få publiken att gå i saligt rus och därmed bortse från att den förste spelaren suger värre än Jenna Jameson på Razzie-galan. Det är en liten negativ aspekt som dödar själva spelglädjen och det känns verkligen inte som att man verkligen avklarat någonting när man som gitarist lika gärna kan hoppa över större delar av ett knepigt solo medan trummisen slår som besatt och har publiken i ett grepp som får den att spy regnbågsfärgad magsaft.
Ytterliggare en aspekt att klanka ner på är att trummorna kan te sig oerhört sega och lika uppmärksamma som en fyraåring, för hur bra och hur rätt du än träffar så får det förbannade setet alltid för sig att jävlas med dig genom att påstå att du missade när du egentligen TRÄFFADE. HELT. RÄTT!! Vadå, "doooom"! Jag slog ju för fan på cymbaljäveln precis som du sa att jag skulle göra! Det är nästan som att försöka få en nazist att krama en jude - du kämpar mot omöjliga odds och det finns inget du kan göra åt det!
Kort sagt: Activision har lite att jobba på om de får för sig att bygga vidare på sin franschize.
Men, för att summera det hela, måste jag säga att jag hade (och fortfarande har) väldigt kul med Guitar Hero World Tour. Nog för att låtutbudet kan vara lite väl "meh" ibland, att trumsetet är ett pundhuvud som koncentrerar sig på allting annat än just spelet och att typ ingen aldrig vågar sjunga (om man inte tvingar någon lyckligt lottad tjomme ute på gatan att förtära sjukligt stora mängder med alkohol vill säga) men jag förlåter det i slutändan; det handlar ju egentligen om att bara få sina mest erotiska rockhjältefantasier uppfyllda och med det lyckas Activision med råge.
Genre: I 'unno, typ musiksimulator?
Betyg: 8/10
När det kommer till musik (och nu menar jag musik som inkorporerar gitarrer som tjuter, alternativt spyr, värre än ett fullsatt ålderdomshem och trummor vars baskaggar imiterar en pluton med sockerberoende AK-47-bärande psychos) så kan jag vara ganska så knäsvag av mig; för inget tillfreder mitt kulturella centra i min hjärna mer än ett snuskigt snyggt gitarrsolo ovanpå en sångare från helvetet som tillsammans med sitt bands batterist har ihjäl ett pearl export trumset. Så därför borde Guitar Hero: World Tour (det fjärde spelet i den omåttligt populära GH-serien) vara rena himmelriket för mig då man nu, i motsats till föregående spel, nu kan lira både gitarr, trummor och sjunga till ett imponerande brett urval av låtar som ingen har hört förut.
Jag känner att de var länge sedan jag verkligen fick gnälla riktigt ordentligt över någon uppenbar brist i ett spel som ingen annan än jag tycks anmärka på så därför tänker jag göra det nu.
Guitar Hero-serien har alltid varit en spelserie riktad mot casual-publiken, det vill säga den del av världens spelare som ratar bra spel såsom Rome: Total War och Onimusha 3: Demon Siege men höjer massproducerade, överhypade, überambitiösa megaprojekt, såsom GTA4 och Halo-serien, till skyarna. Alltså borde man ta den hype som omsvärmar denna så världsomsvärmande spelserie med en nypa salt och kanske inte alltid tro på vad utvecklarna säger trots att det låter fränt när de nämner att du kan göra dina egna låtar och senare ta över världen (ironi) med hjälp av spelets medföljande inspelningsstudio.
Fett chans!
Nåväl, över till utlovade gnällgubbebanningar.
För det första: jag har alltid tyckt att spelserien aldrig riktigt har utnyttjat det till synes oändliga hav av underbar musik som vi kan finna bortom all den skit som vi brukar höra på radion (jo, jag får referera till tröttsamma pengaprojekt såsom EMD och BWO som skit eftersom jag är en hårdrockare och för att vi gör sånt) nu för tiden.
Nu är det ju i och för sig så att GH är ett spelmärke som nått enorma framgångar genom att låta sina fans spela odödliga låtar (inte för att de är klassiska eller tidlösa utan för att de är helt jävla omöjliga att ta död på!) och man får väl ändå klappa Activision snällt på kinden för att de föredrar att hålla sig till en ekonomiskt trygg spelutvecklingspolicy genom att låta ett GH-spelens innehåll bestå av låtar som typ halva jordklotet och en fjärdedel av Mars har hört. Jag antar att försäljningen går bättre om det på baksidan av spelkassetten står "nu kan du spela odödliga klassiker som Livin' on a Prayer, Eye of the Tiger och Dammit" istället för "rocka stenhårt loss till undergroundmusikens allra största låtar såsom Eradication, Failed Creation och New Millenium Cyanide Christ" (satan, jag hade fått orgasm om det verkligen hade stått så!).
Hur som helst, min poäng är att utbudet av låtar är, om ändå brett och utmanande, ganska så intetsägande, för även om det är kul att dra av ett solo signerat Kurt Cobain infinner sig aldrig den där riktiga "rockstjärne-känslan."
Nu är det ju såklart en fråga om smak: jag - som den enögde och paranoida härdrocksjäveln jag är - vill gärna ha låtar som passar mig mer, men så som dagsläget är nu så kommer vi nog aldrig få se ett Guitar Hero: Underground. Dock ska spelet ha pluspoäng för de tre Tool-låtarna som helt frälsar mina öron och högtalare - även om det inte är den vansinneshårda brutaldödsmetall jag letar efter får jag ändå mitt lystmäte ett litet tag.
Vidare så vill jag säga att spelet helt plötsligt har blivit på tok för lätt att klara av; i spelets föregångare (Guitar Hero 3) var det komplett möjligt att klara av alla låtar om man inte hade tio fingrar på en hand och led av någon beundransvärd savant-störning, men trots att det var otroligt frustrerande så fortsatte man att spela samma svinsvåra låt om och om igen för att kanske lyckas klara ännu ett överdimensionerat solo.
Nu när man får både gitarr och trumset med spelet för en nätt summa på nästan tvåtusen spänn är det en barnlek att låsa upp samtliga låtar i spelet och därtill bli titulerad "störst, snyggast och allmänt bäst på allting" eftersom man alltid kan hjälpa varandra. Till exempel, om den ene spelaren håller på att klanta till det och få en utkastad (game over, alltså) så kan den andre spelaren aktivera star power och få publiken att gå i saligt rus och därmed bortse från att den förste spelaren suger värre än Jenna Jameson på Razzie-galan. Det är en liten negativ aspekt som dödar själva spelglädjen och det känns verkligen inte som att man verkligen avklarat någonting när man som gitarist lika gärna kan hoppa över större delar av ett knepigt solo medan trummisen slår som besatt och har publiken i ett grepp som får den att spy regnbågsfärgad magsaft.
Ytterliggare en aspekt att klanka ner på är att trummorna kan te sig oerhört sega och lika uppmärksamma som en fyraåring, för hur bra och hur rätt du än träffar så får det förbannade setet alltid för sig att jävlas med dig genom att påstå att du missade när du egentligen TRÄFFADE. HELT. RÄTT!! Vadå, "doooom"! Jag slog ju för fan på cymbaljäveln precis som du sa att jag skulle göra! Det är nästan som att försöka få en nazist att krama en jude - du kämpar mot omöjliga odds och det finns inget du kan göra åt det!
Kort sagt: Activision har lite att jobba på om de får för sig att bygga vidare på sin franschize.
Men, för att summera det hela, måste jag säga att jag hade (och fortfarande har) väldigt kul med Guitar Hero World Tour. Nog för att låtutbudet kan vara lite väl "meh" ibland, att trumsetet är ett pundhuvud som koncentrerar sig på allting annat än just spelet och att typ ingen aldrig vågar sjunga (om man inte tvingar någon lyckligt lottad tjomme ute på gatan att förtära sjukligt stora mängder med alkohol vill säga) men jag förlåter det i slutändan; det handlar ju egentligen om att bara få sina mest erotiska rockhjältefantasier uppfyllda och med det lyckas Activision med råge.
Kommentarer
Trackback
