Iskariot

Människan är i grund och botten en ganska primitiv varelse; bland simpla begär såsom hunger och sex finner man även betydligt mörkare företeelser såsom hämnd, ilska och hat som håller arvet från våra förfäder levande. 
   Det kvittar hur mycket vi skyltar med våra innovativa uppfinningar, banbrytande filosofiska teorier eller för all del högt utvecklade hjärna, för människan förblir ett djur; vår höga intelligens är bara en fasad, ett ytterst tunnt hölje som döljer våra verkliga personligheter.
   Trots detta faktum envisas vi människor med att bevisa vår så kallade överhet över djuren och tveksamt måste jag medge att vi ibland lyckas med hedern i behåll. Men såklart så finns det tillfällen då vår djuriska sida kryper fram; tillfällen som dessa brukar oftast skapa panik, kaos och ångest i våra vanligtvis så harmoniska samhällen och ett av dessa tillfällen skall idag vara denna krönikas huvudämne.
   Ämnet i fråga är huliganism.

Sport har alltid varit ett sett för oss människor att hävda våra kulturella värderingar under fredliga former. Ända sedan grekernas tid (och med största sannolikhet ännu längre bak) har människan villigt deltagit i tävlingar för att hävda sig själv; både på en individuell och nationell nivå.
   Detta har givetvis skapat grupperingar och motsättningar emellan lägrena och ibland har det urartat till våldsamma skärmsytslingar där den djuriska ilskan och viljan att bevisa sin överhet varit de två viktigaste drivkrafterna. 
   
I veckan spelade AIK och IFK om äran att kalla sig SM-mästare 2009; givetvis innebar detta att hundratals supportrar valfärdade till matchen för att stödja sina respektiva lag.
   Man behöver knappast vara klärvoajant för att kunna förutse vad denna tillsynes oskyldiga folkfest skulle utvecklas till.
   Både innan och efter matchen deklarerades det vilka av lagen som förtjänade titeln mest och likt en löpeld spreds så småningom våldet bland supportrana och den för huliganismen kännetecknande djuriska idiotin visade sitt fula ansikte i form av tusentals kötthuvuden som skrek halsarna av sig för att proklamera sina åsikter över det andra lagets påstådda uselhet.

Jag vill till en början försvara mig genom att säga att jag absolut inte har något emot fotboll eller för all del den lugna sektorn av sportens fanbase.
   Eftersom jag är en person som värderar självständighet och induvidialitet i en människas leverne ser jag inget fel i de personer som finner styrka och samhörighet (en viktig del av en hållbar individuell självständighet) genom att titta på när deras idoler frälsar sina lag.
   Jag kan känna igen mig i den euforin när ens idoler (eller vad du nu vill kalla det) gör mål och åstadkommer sina fans att jubla i en blandning av överlycklig förtjusning och bindgalen triumf - jag har nämligen själv känt den när jag tittat på VM eller EM och skrikit för glatta livet när vårat vanligtvis pissdåliga landslag kvitterar och går vidare i mästerskapen.
   Men där drar jag gränsen; fotboll kommer aldrig vara mer för mig än vad Anna Anka är en kärleksfull och ärlig fru till Paul Anka. Det är ett tidsfördriv, en nationell pirande känsla i magen i dess bästa stunder men inte mer.
   Dock, för att börja avhandla huvudämnet, förstår jag inte på mig den totala idiotin och omdömeslöshet som sprider sig likt en abstrakt form av svininfluensan bland huliganer.

Jag förstår inte vad själva logiken i denna totalla dumhet ligger. Är det ett sätt att hävda sig själv genom att slåss och hata sina motståndare så till den milda grad att Satan skulle gå och gömma sig?
   Det, gott folk, är inte vad jag kallar ett logiskt handlande - jag kallar det ett omoget beteende och den idiotiska sidan av människans allra dunklaste och mest primitiva sidor. 
   Det finns ingen som helst glasklar logik att hämta här, förutom möjligen att hata motståndaren och bevisa sitt lags överhet. Det kan finnas ett litet uns av mänsklig åsiktsfilosofi här, men så fort knytnävarna börjar flyga i luften förlorar jag all tro på det mänskliga intellektets överhet och allt jag ser är djur som går bärsärk.
   Nej, rättelse föresten, för djur brukar vanligtvis inte vara så korkade att de oprovocerat går fram och nitar en fiende; de betraktar sin fiende noggrant, överser situationer och bedömer den hotfull eller inte. Det är vid såna här tillfällen som huliganismen tappar all sin koppling till den påstådda mänskliga intelligensen genom att föredra oprovocerat våld framför mänskligt resonemang.

Människan brukar påstå att hon står över djuren, men faktum är att hon har tillfällen (och de är många!) då hon säger emot sig själv och sänker sig till en tankenivå som till och med skulle få fiskar att fnysa av förakt.
   Om människan vore så intelligent som hon säger så skulle hon aldrig sänka sig till och lyda så banala företeelser såsom hämnd och hat; hennes egna djuriska dumhet som ligger djupt begravd med den omdömelösa idiotin som kommer av att hon ibland korkat nog bortser från sitt förnuftiga tänkande gör henne till en reptil med en så löjligt låg IQ-nivå att ett Corn Flakes-paket kunde kandidera till att erhålla något av Nobels otaliga priser.

Kanske är det något som jag inte kan förstå; kanske är det en känsla jag aldrig kommer kunna ta till mig.
   Men jag kan helt enkelt inte finna någon sorts mänsklig samhörighet med dessa idioter som väljer knytnävarna framför förnuftigt resonemang. 
   Jag är en person som (åtminstone försöker) se ett värde i allt vad människor gör och tycker; dock blir denna filosofi extra svår att bruka när det finns så många intelligensbefriade puckon där ute. 
   Och ännu en gång tvivlar jag på mänsklighetens överhet, när jag slår upp tidningen och läser om nästa fotbollsmatch; denna gång mellan IIF (Idioternas Idiotiförening) och KAK (Kötthuvudenas Allmäna Klubb).