Iskariot

Typ av recension: spel
Genre: action, skräck
Betyg: 6/10 

Don't fix it it ain't broken - det är ett väldigt passande epitet på det japanska megaspelföretaget Capcoms allra mest grundläggande policy. Capcom är  (ö)kända i spelvärlden för att vara både bakåtsträvande och något arkaiska i sitt sätt att tillverka spel; finner de en spelidé som går hem bland publiken är dem aldrig sena med att mjölka ut allt vad den kan erbjuda tills det enda som finns kvar av den är en ynklig, illaluktande fläck som möjligtvis kan härledas till en gång ha varit en del av ett nytänkande, inspirerande och framförallt underhållande spelkoncept. Resident Evil 5 är ett lysande exempel på denna kommersiella och hänsynslösa massakrering av ett lika lysande som bottenlöst forum av underhållande idéer.

Jag såg väldigt mycket fram emot Resident Evil 5. Dess föregångare (som passande nog går under namnet Resident Evil 4) var en perfekt balansgång mellan genuin skräck som skapades genom omsorgsfullt uppbyggda atmosfärer tillsammans med hjärndöd och, framförallt, rolig masslakt av tusentals horder med zombies, rubbade sektmedlemmar och diverse äckelheter. Det var omöjligt att inte älska det så det var med högt skruvade förväntningar jag inhandlade RE5 till mitt Playstation 3.

Jag hade läst ett par oroande recensioner innan jag inhandlade mitt exemplar; oron låg i att recensenterna underströk det faktum att frånvaron av riktiga skräckelement (ett av spelseriens signum och något som gjorde fyran så genial) i spelet var irriterande och att dess utvecklare hade gjort upplevelsen mer actionbetonad än någonsin förr. "Pytt", tänkte jag, det kan väl ändå inte vara så farligt som det låter. Det skulle jag få äta upp visade det sig.

Den första halvan av spelet pendlar mellan att vara uttrötande repitivt och en total besvikelse. Nog för att omgivningarna är snyggare än någonsin (en stekhett afrikansk kåkstad, vars befolkning följer ens fotsteg med paranoida och fördomsfulla ögon) men det räcker inte på långa vägar för att imponera på mig - jag måste erbjudas spänning för att jag ska kunna njuta fullt ut av det. Och nog får jag spänning alltid, men det känns fortfarande som att nånting saknas. Det tar mig ungefär tio minuter att räkna ut vad det är som fattas; och det är skräcken är så gott som försvunnen. Det finns inget att bli skrämd av. En av spelvärldens allra största skräckserier har istället gått på gym och biffat upp sig för att bli ännu en klon av de senare årens mastodontactiontitlar (läs Gears of War). 
   Jag kan helt enkelt få kvitt mig den irriterande insikten om att det jag håller på att spela inte är ett skräckspel med all den äran utan bara ett repitivt (men fortfarande skitsnyggt) springa-och-skjuta-spel där horder av hjärndöda människor vill se dig död. Jag suckar uttråkat när spelet slänger ännu en hord av gapande zombies på mig och jag finner knappt något nöje i spelandet. 

Dessutom så är Capcoms ovan nämnda så utnötta policy tydligare än någonsin, för de som har spelat Resident Evil 4 kommer att bli ytterst besvikna och påpeka den uppenbara idétorkan som spelteamet verkar ha haft under utvecklingen av spelet. Ett exempel är de motorsågsbärande galningarna som i stort sett är en kopia av de spansktalande diton (som dessutom var betydligt läskigare) som man mötte i fyran. Ända skillnaden här är väl att dem nu är svarthyade och mest bara är irriterande att slåss mot, dels för att de har omöjligt mycket liv, dels för att man vet att det man skjuter på inte är ett lyckat försök till att skrämma spelaren utan bara ett resultat av ren och skär lathet.  
   Det är som om Michael Bay (ni vet han som gjort Armageddon och Tranformers) skulle göra en remake av Alien och påstå att filmens skräckelement är både nyskapande och skrämmande när den egentligen bara är snäppet snyggare än orginalet och presenterar ett innehåll som är lika intellektuelt stimulerande som en påse gummisnoddar.

Resident Evil 5 är en kavalkad av åternavända idéer och en visualisering av idétorkans allra mörkaste tillhåll. Det speciella med Resident Evil 4 var att man omdanade spelserien helt och ryckte upp den ur det träsk av medelmåttiga spelserier den hade gått ner sig i. Nu verkar det som att man har fått för sig att köra ner serien i samma träsk en gång till och se om den överlever tills näste uppryckning. Den repitiva skjutandet, frånvaron av riktiga skräckelement och bristen på fräscha idéer drar ned betyget mer än vad jag vågar erkänna. 
   Men om vi för en stund skulle bortse från spelets svagheter och fokusera på de positiva aspekterna så hittar vi under den idéfattiga ytan ett mycket välgjort actionspel. Trots att skräcken är borta så återfinns här en del riktigt adrenalinska spänningsmoment då man till varje pris måste skydda sin partner (den tuffa afrikanskan Sheva) från att gå en våldsam och blodig död till möttes. Just med att rädda henne misslyckas jag med pinsamt många gånger, men trots att jag blir sur och frustrerad får det mig aldrig att tappa sugen på att spela vidare. 
   Och när det gäller spelets andra hälft så är det en klar uppryckning jämfört med den första där man faktiskt stöter på ett av spelens få skräckpasseger och två, tre stycken riktigt mäktiga bossfighter utan dess like. 
  
När det gäller historien finns det en del saker jag skulle vilja nämna. Spelare som söker djup och filosofiska resonemang kan glömma att hitta något här, för här babblas det friskt på om zombies, ondskefulla blommor, ännu ondare företag och medelålders gubbar som klär sig som emos. Det är alltså ingen högkvalitativ milstolpe inom manusskrivande vi snackar om här.
   Men sen har serien aldrig heller varit menad att agera amatörfilsosfiskt metaflum utan har alltid nöjt sig med att vara sådär lagom fjantig och det vinner spelet faktiskt på. Nog för att jag himmlar med ögonen mer än någonsin åt den skrattretande ploten (ett ruskigt ont företag känt som Umbrella utvecklar ett virus för att skapa ett helt nytt vapen att sälja till terrorister världen över), att alla repliker tycks ha nedtecknats på en kafferast och att spelet ideligen tangerar till att följa en rent av löjlig intrig - ett av huvudexemplena är seriens alldeles egna überbrutalt onda Mr. Smith, Albert Wesker, som larvar omkring i mörka solglasögon, skinnrock och flashar med omöjliga Matrix-moves - men i slutändan accepterar man det ända; det är helt enkelt en del av seriens charm och det är antingen att ha eller mista - gillar man det så gör man och gör man det inte så gör man det inte. Nuff said.

Resident Evil 5 är inte vad jag hoppades på att det skulle vara. Det är en upprepning av ett lyckat spelkoncept och redan nu kan man ana seriens slutgiltiga  spik i kistan då man åter igen kör den i fördärvet efter att ha exploaterat den på alltför många sätt. 
   Spelet erbjuder så gott som inga skräckelement, är farligt tråkigt och repitivt alldeles för många gånger och storyn är inte djupare än ett mjölkpaket (ett enliterspaket till råga på allt). Visst kan man ana ett djupgående resonemang rörandes vikten av partnerskap och lojalitet i spelets slutskede men det dras inte längre än till att spelets huvudperson (den biffige Chris Redfield) i en tårdrypande återföreningsscen läxas upp av sin gamla partner med orden "she is your partner." Det kunde ha blivit något djupare av det hela, men som det är nu bottnar intrigen vid vristdjupt vatten utan att dra ämnet vidare. Inte för att det är något vi förväntar oss av ett Resident Evil-spel - serien är och ska ju vara lite charmigt löjlig och ytlig rent story-mässigt sett. 
   Resident Evil 5 är mer av en besvikelse än en självklar fortsättning på ett av de bästa actionspelen någonsin. Men med tanke på att spelet efter sin mediokra inledning artar sig allt eftersom man närmar sig spelets explosiva klimax och att man på vägen dit bjuds på ett par hyffsade skräckscener, några riktigt minnesvärda bosstrider och vyer som hämtade ur ett vykort så måste jag säga att det bidde ett riktigt bra actionspel av det hela ändå. Den starkaste sexan i mannan minne.