Iommi - Fused
Typ av recension: musik
Genre: Heavy metal, Traditional Doom metal
Betyg: 4/10
Har du betraktat ett stenras någon gång? Det kan vara ett mäktigt skådespel som får marken under en att vibrera och som avslutas på ett synnerligen öronbedåvande vis. Men sen kan man ju fråga sig hur mycket man egentligen får ut av att titta på ett gäng rullande stenbumlingar. Gitarrguden Tony Iommis senaste skiva kan mycket väl vara en musikell personifakation av jordens fundament i rörelse men någon glömde visst tala om för honom att det också ska vara roligt att lyssna på.
Alla vet väl vid det här laget vem Tony Iommi är; en av orginalmedlemmarna i ett av världens största hårdrocksband någonsin - Black Sabbath. Sabbath är hårdrocken personifierad; utan Black Sabbath kunde vi mycket väl levat i en värld där frånvaron av band såsom Metallica, Iron Maiden, Judas Priest och Pantera hade varit lika påtaglig som den blytunga produktionen som genomsyrar Iommis senaste skapelse.
För det går inte att häckla med att Fused (den andra skivan i Iommis självbetitlade soloprojekt) är löjligt tung. Black Sabbaths forne yxman lyckas här förena läckra 70-tals gitarrackord med ett ofärskämt modernt sound som kan få de mest inbitna Slipknot- och Mudvayne-fans att höja på ögonbrynen av förtjusning (jag borde veta för jag är ett av dem). Tyngden och det feta gitarrspelet går som en röd tråd igenom albumet och märks särskilt väl i den doomiga Grace som leds av ett av de mest genuina ackord jag någonsin hört. Det är inte för intet som Iommi kallas för metalsoundets fader, så sant som det är sagt.
Andra nämnvärda spår är den fartiga What You're Living For och framförallt inledande Dopamine - två blytunga låtar som kommer att spelas många gånger på min dator.
Sångaren är för mig en helt ny bekantskap. Glen Hughes är säkert AC/DC-fansens våta dröm i röstform men kanske inte den mest klockrena sångaren på vår jord, men nog fan kan jag medge att karln sjunger med en beundransvärd inlevelse och ett djävulskt riv alltid.
Fused är en välgjord skapelse - nog sagt om det - men det dras dock med ett överhängande problem som inte går att bortse ifrån - det blir djävulskt tråkigt att lyssna på efter ett tag. Ovannämnda Dopamine lovar mycket med sin klistriga refräng, men när nästa låt tar sin början känner man sig redan uttråkad och inser så småningom att man kommer förbli det för resten av speltiden.
Rent tekniskt sett får samtliga av dagens moderna hårdrocksband smisk på fingrarna av duktiga Tony Iommi och Glen Hughes är som sagt en kompetent sångare utan krussiduller men mitt bland allt spelande och sjungande verkar man ha glömt att krydda tillvaron med lite spänning. Allt går på i en ganska maklig takt och man bjuds inte på några större överraskningar. Det är kanske ett riff som skiner till här och ett annat som fångar ens uppmärksamhet där men man blir bara trött på det till slut. Det är som att få en bult igenom skallen - det är en omtumlande och blytung upplevelse men inte fan är det något man föredrar att göra om det finns mer underhållande och tilldragande alternativ.
Fans av Black Sabbath och Candlemass kommer säkert tjuta av lycka när de får lyssna till Iommis gitarronani men jag för min del kräver mycket mera an monotoma gitarrbrus dramatiska tjut. Här finns ljusglimtar men det räcker inte för att rycka upp mig ur tristessen som lika påtaglig som ett hundra tons stenblock i skallen.
Alla vet väl vid det här laget vem Tony Iommi är; en av orginalmedlemmarna i ett av världens största hårdrocksband någonsin - Black Sabbath. Sabbath är hårdrocken personifierad; utan Black Sabbath kunde vi mycket väl levat i en värld där frånvaron av band såsom Metallica, Iron Maiden, Judas Priest och Pantera hade varit lika påtaglig som den blytunga produktionen som genomsyrar Iommis senaste skapelse.
För det går inte att häckla med att Fused (den andra skivan i Iommis självbetitlade soloprojekt) är löjligt tung. Black Sabbaths forne yxman lyckas här förena läckra 70-tals gitarrackord med ett ofärskämt modernt sound som kan få de mest inbitna Slipknot- och Mudvayne-fans att höja på ögonbrynen av förtjusning (jag borde veta för jag är ett av dem). Tyngden och det feta gitarrspelet går som en röd tråd igenom albumet och märks särskilt väl i den doomiga Grace som leds av ett av de mest genuina ackord jag någonsin hört. Det är inte för intet som Iommi kallas för metalsoundets fader, så sant som det är sagt.
Andra nämnvärda spår är den fartiga What You're Living For och framförallt inledande Dopamine - två blytunga låtar som kommer att spelas många gånger på min dator.
Sångaren är för mig en helt ny bekantskap. Glen Hughes är säkert AC/DC-fansens våta dröm i röstform men kanske inte den mest klockrena sångaren på vår jord, men nog fan kan jag medge att karln sjunger med en beundransvärd inlevelse och ett djävulskt riv alltid.
Fused är en välgjord skapelse - nog sagt om det - men det dras dock med ett överhängande problem som inte går att bortse ifrån - det blir djävulskt tråkigt att lyssna på efter ett tag. Ovannämnda Dopamine lovar mycket med sin klistriga refräng, men när nästa låt tar sin början känner man sig redan uttråkad och inser så småningom att man kommer förbli det för resten av speltiden.
Rent tekniskt sett får samtliga av dagens moderna hårdrocksband smisk på fingrarna av duktiga Tony Iommi och Glen Hughes är som sagt en kompetent sångare utan krussiduller men mitt bland allt spelande och sjungande verkar man ha glömt att krydda tillvaron med lite spänning. Allt går på i en ganska maklig takt och man bjuds inte på några större överraskningar. Det är kanske ett riff som skiner till här och ett annat som fångar ens uppmärksamhet där men man blir bara trött på det till slut. Det är som att få en bult igenom skallen - det är en omtumlande och blytung upplevelse men inte fan är det något man föredrar att göra om det finns mer underhållande och tilldragande alternativ.
Fans av Black Sabbath och Candlemass kommer säkert tjuta av lycka när de får lyssna till Iommis gitarronani men jag för min del kräver mycket mera an monotoma gitarrbrus dramatiska tjut. Här finns ljusglimtar men det räcker inte för att rycka upp mig ur tristessen som lika påtaglig som ett hundra tons stenblock i skallen.
Kommentarer
Trackback
