Slipknot - All Hope Is Gone
Typ av recension: musik
Genre: Nu metal
Betyg: 6/10
Åter igen vill det ökända kollektivet känt som "Slipknot" få oss att skrika ut våra ursinneskänslor och bekänna vårt hat inför allt som vi... ja, inte tycker om helt enkelt. Den här gången görs det däremot en smula mer sansat och man har till och med lyckats klämma in ett par riktigt skapliga ballader, men som mest verkar ha som syfte att värva ännu fler intet ont anade själar till den onda, pengadrivna cirkel som har Slipknot som sitt epikcentrum.
Som de flesta säkert vet föredrar jag att band kör brutalt och besinningslöst på högsta växel (alternativt nedtonat och dramatiskt) från början till slut utan några krussiduller och totalt bortser ifrån den mjäkiga "tyck-synd-om-mig-skiten" som majoriteten av dagens allmänt accepterade rock/hårdrock/metalband verkar ha en viss omutbar tendens till att alltid klämma in på sina i övrigt oklanderliga album. Är detta bettende ett resultat av ett alltför stort behov efter att fylla sina plånböcker eller bara ett sätt att vissa att man minsann kan spela fina låtar också? Ja, vad detta fenomen än kommer ifrån så har det i alla fall klämt in sig och gjort sig riktigt hemmastatt på Slipknots fjärde fullängdare, All Hope Is Gone, för så här snällt och tillbakadraget kunde jag väl aldrig tro att Slipknot skulle kunna låta.
Nu är det ju inget dåligt med att tona ned sig lite ibland - som oftats visar det sig vara riktigt lyckats faktiskt, så även i fallet med Slipknot som här visar upp en kavalkad av lättsmälta historier som brusar på med snygga refränger och helt okej skönsång (trots att jag som alltid föredrar när bandets eminenta sångare, Corey Taylor, skriker lungorna av sig). Till en början var jag redo att helt avfärda albumets andra singelsläpp, den minnesvärda Dead Memories, som ännu ett försök till att mjölka mer pengar ur sina hungriga konsumenter men det visar sig att jag utan protester faktiskt blir lite fäst vid låten. Trots att det är en ballad skapad efter dagens hårdrocksballadsmodell 1A så kan man inte helt bortse ifrån att det är en snygg låt - det är ju trots allt Slipknot som sitter vid spakarna och inte en grupp med kaxiga skolungdomar som vill charma klassens snyggaste tjejer genom att sjunga fint.
Den mestadels akustiska Snuff är snäppet bättre än Dead Memories och toppar min lista över albumets bästa låtar. Det är storslaget och svulstigt, ostigt och tårdrypande; alltså helt olikt det Slipknot vi är vana vid men det låter ändå förbaskat snyggt.
Men samtidigt som balladerna visar sig, oväntat nog, vara albumets starka kort visar sig det sedvanliga Slipknot-tugget mest bara vara irriterande och repetivt. Nog för att stentuffa duon Sulfur och Psychosocial klarar livhanken utan större problem är ingen större överraskning då det är två väldigt snyggt utförda och bra skrivna låtar, men resten av materialet visar sig vara en aning oinspirerat och trots att Butcher's Hook känns ganska fräsch med sin oväntade refräng och Fear Factory-liknande rytmik och sång så räddar den inte albumet från att kännas lite trött och haltande.
Det lyfter aldrig som i vansinnesfärden Iowa (gruppens andra släpp) och det är lite sorgset att man måste konstatera att Slipknot anno 2008 inte är så hippa och coola som de en gång var. Nog för att det stundom överdrivna (men alltid så charmiga) ursinnet ibland tenderade till att bli löjligt hatiskt och explosionsartat på bandets föregående album men det var liksom en grej som man accepterade och mot all förmodan tyckte om. Det Slipknot man hör på All Hope Is Gone kanske har mognat som grupp och man visar upp en fyndighet och ett sinne för musikalisk skicklighet - både teknisk och estetisk - och verkar vara stolt över det, men det går inte att undkomma det faktum att det fortfarande låter oinspirerat, tröttsamt och, ja, uttråkande kommersiellt.
Iskariot
Länkar till singlarna Psychosocial och Dead Memories - två mycket typiska låtar för albumets låtmaterial.
Psychosocial - http://www.youtube.com/watch?v=Zf0GqJCcB7w
Dead Memories - http://www.youtube.com/watch?v=i9IixYR_p-4
Genre: Nu metal
Betyg: 6/10
Åter igen vill det ökända kollektivet känt som "Slipknot" få oss att skrika ut våra ursinneskänslor och bekänna vårt hat inför allt som vi... ja, inte tycker om helt enkelt. Den här gången görs det däremot en smula mer sansat och man har till och med lyckats klämma in ett par riktigt skapliga ballader, men som mest verkar ha som syfte att värva ännu fler intet ont anade själar till den onda, pengadrivna cirkel som har Slipknot som sitt epikcentrum.
Som de flesta säkert vet föredrar jag att band kör brutalt och besinningslöst på högsta växel (alternativt nedtonat och dramatiskt) från början till slut utan några krussiduller och totalt bortser ifrån den mjäkiga "tyck-synd-om-mig-skiten" som majoriteten av dagens allmänt accepterade rock/hårdrock/metalband verkar ha en viss omutbar tendens till att alltid klämma in på sina i övrigt oklanderliga album. Är detta bettende ett resultat av ett alltför stort behov efter att fylla sina plånböcker eller bara ett sätt att vissa att man minsann kan spela fina låtar också? Ja, vad detta fenomen än kommer ifrån så har det i alla fall klämt in sig och gjort sig riktigt hemmastatt på Slipknots fjärde fullängdare, All Hope Is Gone, för så här snällt och tillbakadraget kunde jag väl aldrig tro att Slipknot skulle kunna låta.
Nu är det ju inget dåligt med att tona ned sig lite ibland - som oftats visar det sig vara riktigt lyckats faktiskt, så även i fallet med Slipknot som här visar upp en kavalkad av lättsmälta historier som brusar på med snygga refränger och helt okej skönsång (trots att jag som alltid föredrar när bandets eminenta sångare, Corey Taylor, skriker lungorna av sig). Till en början var jag redo att helt avfärda albumets andra singelsläpp, den minnesvärda Dead Memories, som ännu ett försök till att mjölka mer pengar ur sina hungriga konsumenter men det visar sig att jag utan protester faktiskt blir lite fäst vid låten. Trots att det är en ballad skapad efter dagens hårdrocksballadsmodell 1A så kan man inte helt bortse ifrån att det är en snygg låt - det är ju trots allt Slipknot som sitter vid spakarna och inte en grupp med kaxiga skolungdomar som vill charma klassens snyggaste tjejer genom att sjunga fint.
Den mestadels akustiska Snuff är snäppet bättre än Dead Memories och toppar min lista över albumets bästa låtar. Det är storslaget och svulstigt, ostigt och tårdrypande; alltså helt olikt det Slipknot vi är vana vid men det låter ändå förbaskat snyggt.
Men samtidigt som balladerna visar sig, oväntat nog, vara albumets starka kort visar sig det sedvanliga Slipknot-tugget mest bara vara irriterande och repetivt. Nog för att stentuffa duon Sulfur och Psychosocial klarar livhanken utan större problem är ingen större överraskning då det är två väldigt snyggt utförda och bra skrivna låtar, men resten av materialet visar sig vara en aning oinspirerat och trots att Butcher's Hook känns ganska fräsch med sin oväntade refräng och Fear Factory-liknande rytmik och sång så räddar den inte albumet från att kännas lite trött och haltande.
Det lyfter aldrig som i vansinnesfärden Iowa (gruppens andra släpp) och det är lite sorgset att man måste konstatera att Slipknot anno 2008 inte är så hippa och coola som de en gång var. Nog för att det stundom överdrivna (men alltid så charmiga) ursinnet ibland tenderade till att bli löjligt hatiskt och explosionsartat på bandets föregående album men det var liksom en grej som man accepterade och mot all förmodan tyckte om. Det Slipknot man hör på All Hope Is Gone kanske har mognat som grupp och man visar upp en fyndighet och ett sinne för musikalisk skicklighet - både teknisk och estetisk - och verkar vara stolt över det, men det går inte att undkomma det faktum att det fortfarande låter oinspirerat, tröttsamt och, ja, uttråkande kommersiellt.
Iskariot
Länkar till singlarna Psychosocial och Dead Memories - två mycket typiska låtar för albumets låtmaterial.
Psychosocial - http://www.youtube.com/watch?v=Zf0GqJCcB7w
Dead Memories - http://www.youtube.com/watch?v=i9IixYR_p-4
Kommentarer
Trackback
