Tomoyasu Hotei - Scorpio Rising
Recension: musik
Genre: J-rock
Betyg: 7/10
J-rock - en österländsk kuriositet och en genre av rock som vi i västvärlden ser ned på med föraktfulla ögon. Det utspridda hatet för musikstilens allt för glättiga och gladlynta approach har varit ett olyckligt offer för verbala korsfästningar och trots detta verkar dess popularitet vara större än vad Sauron är ond (åtminstone om vi ser till de lägre åldrarna i vårt så kallade jämställda samhälle).
Men nu äntligen så har tiden kommit då J-rocken ska få upprättelse - och dess fanbärare är ingen annan än Japans alldeles egna Bruce Springsteen.
Jag är inte så bevandrad i J-rocken (J:et står för "Japan" för er som ännu inte räknat ut det) och tack vare de allt annat än goda orden jag hört om genren så är väl det ganska förståligt - man äter ju inte gärna en tårta som någon har saggat över, eller hur? Men Tomoyasu Hotei har faktiskt lyckts bevisa motsatsen med sin ösiga och helt oemotståndliga rockplatta Scorpio Rising. Han kanske inte får mig att äta hela tårtan men han inbillar mig i alla fall att det där vita egentligen är glasyr (tills jag bittert får erfara att så inte är fallet).
Scorpio Rising är för det första en uppvisning i ett mycket beundransvärt, för att inte säga imponerande, gitarrarbete - herr Hotei vet hur man hanterar elguran och trots att vissa låtar ibland kan bli lite väl gladlynta och pilsnerfilm-käcka för min smak så tappar man aldrig respekten får honom (som enligt min åsikt är väldigt lätt att göra i en genre som den här). Herr Hotei kanske aldrig når upp tilli de gitarronaniklasser som vår egen gitarrgud - Yngwie Malmsteen - gör, men sen är det ju inte riktigt sån musik vi snackar om - det här är mycket mer refräng- och melodibaserad musik som svänger som tusan. De otroligt fräna och läckra riffen blandas friskt med orgasmatiska solon tillsammans med helt oväntade inslag som till exempel den harmoniska harpan som dyker upp från ingenstans i My Name Is Desire; det är alltså ganska variationsrikt trots det något begränsade låtskriveriet.
Genre: J-rock
Betyg: 7/10
J-rock - en österländsk kuriositet och en genre av rock som vi i västvärlden ser ned på med föraktfulla ögon. Det utspridda hatet för musikstilens allt för glättiga och gladlynta approach har varit ett olyckligt offer för verbala korsfästningar och trots detta verkar dess popularitet vara större än vad Sauron är ond (åtminstone om vi ser till de lägre åldrarna i vårt så kallade jämställda samhälle).
Men nu äntligen så har tiden kommit då J-rocken ska få upprättelse - och dess fanbärare är ingen annan än Japans alldeles egna Bruce Springsteen.
Jag är inte så bevandrad i J-rocken (J:et står för "Japan" för er som ännu inte räknat ut det) och tack vare de allt annat än goda orden jag hört om genren så är väl det ganska förståligt - man äter ju inte gärna en tårta som någon har saggat över, eller hur? Men Tomoyasu Hotei har faktiskt lyckts bevisa motsatsen med sin ösiga och helt oemotståndliga rockplatta Scorpio Rising. Han kanske inte får mig att äta hela tårtan men han inbillar mig i alla fall att det där vita egentligen är glasyr (tills jag bittert får erfara att så inte är fallet).
Scorpio Rising är för det första en uppvisning i ett mycket beundransvärt, för att inte säga imponerande, gitarrarbete - herr Hotei vet hur man hanterar elguran och trots att vissa låtar ibland kan bli lite väl gladlynta och pilsnerfilm-käcka för min smak så tappar man aldrig respekten får honom (som enligt min åsikt är väldigt lätt att göra i en genre som den här). Herr Hotei kanske aldrig når upp tilli de gitarronaniklasser som vår egen gitarrgud - Yngwie Malmsteen - gör, men sen är det ju inte riktigt sån musik vi snackar om - det här är mycket mer refräng- och melodibaserad musik som svänger som tusan. De otroligt fräna och läckra riffen blandas friskt med orgasmatiska solon tillsammans med helt oväntade inslag som till exempel den harmoniska harpan som dyker upp från ingenstans i My Name Is Desire; det är alltså ganska variationsrikt trots det något begränsade låtskriveriet.
Vidare (för att recensera själva låtutbudet) så består herr Hoteis skapelse av en rad oförglömliga låtar som är så otroligt svängiga och ösiga att det är nästan omöjligt att inte utbryta i spontan dans (jag lyckas såklart stå emot tack vare mina stenhårda principer och orubbliga självkontroll). Höjdpunkter är följande;
1. Russian Roulette - skivans självklara ledare som bjuder på en av de ösigaste refränger i manna minne och ett solo som inte går av för hackor (till och med de vresigaste av hårdrockare skulle uppskatta den här låten).
2. Shock Treatment - herr Hotei visar upp ett dödligt snyggt Metallica-inspirerat riff. Ett oväntat stopp som dyker upp runt mitten och bjuder på cirkusmusik får mig att undra en stund men Hotei blåser skallen av mig i nästa sekund när ett sjukt trumsolo slår in och följs av ett ännu sjukare solo.
3. Psychobilly & Pussycat - en Red Hot Chili Peppers-doftande låt som har ett skönt grov och som avlsutas med ett trumsolo som heter duga.
Kort sagt så är skivans första hälft rent underbar. Dock börjar det att gå så smått utför ju närmare slutet på skivan man kommer och plattans andra hälft är minst sagt bedrövlig där den där så fruktade J-rocks-approachen blir alltför tydlig - det blir helt enkelt för fånigt, gladlynt och positivt. Det låter inte så äkta som det gjorde innan och skapalsen tappar då löjligt mycket med fart (mycket tack vare den fruktansvärda Double Trouble).
På det hela taget så är Scorpio Rising en ruskigt bra partyplatta - en självklar favorit att snurra igång festen med (så länge man håller sig ifrån plattans senare hälft) och ett utmärkt bevis på att även japanerna kan göra musik som vi kräsna muppar i västvärlden faktiskt kan tycka om.
Fotnot: videoklippet är musikvideon till Russian Roulette
På det hela taget så är Scorpio Rising en ruskigt bra partyplatta - en självklar favorit att snurra igång festen med (så länge man håller sig ifrån plattans senare hälft) och ett utmärkt bevis på att även japanerna kan göra musik som vi kräsna muppar i västvärlden faktiskt kan tycka om.
Fotnot: videoklippet är musikvideon till Russian Roulette
Kommentarer
Trackback
