Iskariot

Recension: musik
Genre: Alternativ metal/rock
Betyg: 8/10

Vad ska en aktiv bloggare göra när han käkat upp allt sitt godis han köpte på Ge-kås idag och kollat på The Escapist-videos till fördömelse? Han skriver en recension om det aptokiga, armenisk/libanesisk/amerikanska kollektivet System of a Downs andra (och i särklass bästa) fullängdare såklart! 

System of a Down var det första riktigt hårda bandet jag lyssnade på. Bandets så välkända tendens att blanda dansanta refränger och helvilda verser med allmänt vanvett är svår att inte tycka om så därför var det inte konstigt att jag föll pladask direkt. I början var det svårt att vänja sig vid Darons blytunga och ibland riktigt aggressiva riff (vid tiden var jag helt såld på Rammstein och hade svårt att ta till mig av musik som skyltade med en allt för hård approach), men så småningom var jag mer frälst än en fullsatt kyrka i Vatikanstaten. 
   Mitt intresse må ha fallnat med åren och System of a Down framstår inte längre som ett av de bästa banden i världen i mitt tycke; dock kan jag inte förneka att deras genombrottsplatta mycket väl kan vara ett av 2000-talets lätträknade musikaliska mästerverk. 

Med inledande "Prison Song" ger SOAD ett utmärkt prov på hur aptokiga de kan vara samtidigt som de fortfarande lyckas behålla fokus på den samhällskritiska lyriken som i mångt och mycket är bandets signum efter dess säregna sound. Låten är oförutsägbar, stoltserar med ett beundransvärt samarbete mellan bandets båda vokalister (den eminenta Serj Tankian och den lite mer tillbakadragne Daron Malakian som också agerar gitarrist) och är en fullkomlig knytnäve mitt i solar plexus. En berg-och-dalbana som liknar inget annat i varken SOAD's eller något annat bands karriär - imponerande är bara förnamnet.
   Efterföljande "Needles" trampar på i samma aggressiva och spatiga takt som i föregående spår och är även den en grymt bra låt vars vändningar är näst intill omöjliga att förutse. 
   Och så här fortsätter det plattan ut - det är en oemotståndlig vansinnesfärd, ett helvilt släktkalas där farbror Fnatt och morbror Morbid dansar polka med faster Frennesi i takt till kusin Kokos taktfasta rytmsektioner. 

Skivan presenterar ett urval av oförglömliga låtar såsom "Bounce", "Forest", "Aerials" och framförallt alstrets klart bästa låt "Toxicity" (och nej, jag tänker inte inkludera "Chop Suey" då den möjligtvis är en helt okej låt men så galet överskattad att till och med Metallica skulle rodna). 
   Givetvis finns det vissa saker som drar ned betyget; bland annat kan de flesta låtar kännas ganska anonyma och eftersom majoriteten av dem är slut på ett ögonblick får man aldrig riktigt chansen att stifta bekantskap med dem. Dessutom så kunde man nog helt hållet skippat den urtråkiga balladen "Atwa" som drar ned tempot och får mig för en stund att tvivla på SOAD - vad fan håller dom på med egentligen? 
   Och ska man vara riktigt petig och så där motbjudande gnällig - som de flesta recensenter - så skulle man kunna anmärka på lyrikens smala bredd - det är "Fucking America" hit och "Fucking America" dit; det kan bli ganska tjatigt i längden. 

Men för att summera det hela så är Toxicity en grymt bra platta och en av vår tids största musikaliska bedrifter ovanpå det; bandet har ett instrumentalt djup och visar på ett låtskriveri av högsta klass och bara det i sig är skäl nog till att ge detta album en väldigt högt betyg.