Callisto - True Nature Unfolds
Typ av recension: musik
Genre: Post metal
Betyg: 7/10
Genre: Post metal
Betyg: 7/10
När det kommer till musik kan jag vara en väldigt ombytlig person. Ena veckan kan jag headbanga mig svettig till überbrutala Dödsmetall-band med fingerdödande gitarrsolon och tio ton tunga megariff medan jag följande vecka kan filosofera i något transliknande vemod medan jag lyssnar på ödesdiger och melankolisk Post metal a lá Cult of Luna och Isis. Finska Callisto verkar med sin musik vilja att jag ska ha en av de veckorna då jag riktigt gottar mig i min egen misär medan jag grubblar över mänsklighetens brister och filosoferar över min egen dödlighet, allt i melankolins och svårmodets tecken. Kattpiss eller våfflor?
Det första man tänker på när man hör de första riffen på Callistos förstlingverk, True Nature Unfolds, är "skamlös rip off av ett tidigare beprövat och ofta lyckat koncept." Musiken är löjligt lik den som genrekollegorna Isis och svenska Cult of Luna har förgyllt vemodiga och tungsinta hårdrockare med de senaste tio åren så rent musikaliskt sett bidrar Callisto med ingenting till genren.
Men nu är det ju inte så att man måste skapa en helt ny genre eller ett helt nytt sound för att nå framgång - ensmeblen som utgör Callisto är en kompetent samling musiker som vet vilka instrument de ska använda och inte använda för att kunna skapa ett verk som kommer falla de flesta Cult of luna- och Isis-fans i smaken. Dessutom har man varit djärv nog att inkorporera ett helt nytt instrument som ingen av genrekollegorna aldrig har vågat använda sig av tidigare; nämligen saxofon. Jo, jag tackar ja! Även om den inte alla gånger är alltför framträdande i musiken så är den ett väldigt fräscht och intressant tillägg som förgyller tillvaron lite grann - så nog drivs gruppen av ett nytänkande alltid, om än ett ganska tillbakadraget sådant som inte alltid får komma till sin rätt.
Rent låtmässigt så erbjuder True Nature Unfolds en del i övrigt att önska. Faktum är att de enda låtarna som är värda att minnas är de tre första Blackhole, Limb: Diasporas och mäktiga Cold Stare. De följande låtarna tenderar till att flyta ihop med varandra vilket resulterar i att större delen av skivan blir inte mer än lovligt njutningsvärd. Nog för att de harmoniska och melankoliska riffen sitter som de ska, men Callisto har helt enkelt uppenbara problem med att toppa de inledande tre låtarna. Dock ska man ha i åtanke att de sätter ribban högt redan från början - Blackhole har ett oförglömligt huvudriff medan Limb: Diasporas lånar (inget nytt där) friskt från Cult of Luna och inkorporerar en cello mitt bland allt annat brötande och malande medan Cold Stare har en så otroligt melankolisk melodi att ingen kan höra den utan att bli berörd.
Så vad kan man säga om Callistos debutalbum? På minussidan ligger den pinsamt uppenbara bristen på nytänkande (saxofonen till trots) och att skivan tenderar till att bli lite väl seg och intetsägande under större delen av sin speltid. På plussidan ligger framförallt den inledande trio av låtar som lätt kan mäta sig med de odödliga verk som Isis, Neurosis och Cult of Luna skapat genom åren samt att man trots allt lånande till höger och vänster visar att man är redo att omdana genren en smula. Det blir med andra ord inte kattpiss i slutändan - däremot uteblir grädden till våfflorna.
Iskariot
Det första man tänker på när man hör de första riffen på Callistos förstlingverk, True Nature Unfolds, är "skamlös rip off av ett tidigare beprövat och ofta lyckat koncept." Musiken är löjligt lik den som genrekollegorna Isis och svenska Cult of Luna har förgyllt vemodiga och tungsinta hårdrockare med de senaste tio åren så rent musikaliskt sett bidrar Callisto med ingenting till genren.
Men nu är det ju inte så att man måste skapa en helt ny genre eller ett helt nytt sound för att nå framgång - ensmeblen som utgör Callisto är en kompetent samling musiker som vet vilka instrument de ska använda och inte använda för att kunna skapa ett verk som kommer falla de flesta Cult of luna- och Isis-fans i smaken. Dessutom har man varit djärv nog att inkorporera ett helt nytt instrument som ingen av genrekollegorna aldrig har vågat använda sig av tidigare; nämligen saxofon. Jo, jag tackar ja! Även om den inte alla gånger är alltför framträdande i musiken så är den ett väldigt fräscht och intressant tillägg som förgyller tillvaron lite grann - så nog drivs gruppen av ett nytänkande alltid, om än ett ganska tillbakadraget sådant som inte alltid får komma till sin rätt.
Rent låtmässigt så erbjuder True Nature Unfolds en del i övrigt att önska. Faktum är att de enda låtarna som är värda att minnas är de tre första Blackhole, Limb: Diasporas och mäktiga Cold Stare. De följande låtarna tenderar till att flyta ihop med varandra vilket resulterar i att större delen av skivan blir inte mer än lovligt njutningsvärd. Nog för att de harmoniska och melankoliska riffen sitter som de ska, men Callisto har helt enkelt uppenbara problem med att toppa de inledande tre låtarna. Dock ska man ha i åtanke att de sätter ribban högt redan från början - Blackhole har ett oförglömligt huvudriff medan Limb: Diasporas lånar (inget nytt där) friskt från Cult of Luna och inkorporerar en cello mitt bland allt annat brötande och malande medan Cold Stare har en så otroligt melankolisk melodi att ingen kan höra den utan att bli berörd.
Så vad kan man säga om Callistos debutalbum? På minussidan ligger den pinsamt uppenbara bristen på nytänkande (saxofonen till trots) och att skivan tenderar till att bli lite väl seg och intetsägande under större delen av sin speltid. På plussidan ligger framförallt den inledande trio av låtar som lätt kan mäta sig med de odödliga verk som Isis, Neurosis och Cult of Luna skapat genom åren samt att man trots allt lånande till höger och vänster visar att man är redo att omdana genren en smula. Det blir med andra ord inte kattpiss i slutändan - däremot uteblir grädden till våfflorna.
Iskariot
Kommentarer
Trackback
