Funeral - From These Wounds
Typ av recension: musik
Genre: Death/Doom metal
Betyg: 6/10
Ett skapligt bandnamn och en sångare med depressionskomplex räcker inte för att göra succé av festen - det är norska Death/Doom metal-bandet Funerals tredje fullängdare, From These Wounds, ett rykande hett bevis på. Det är ganska uppenbart att Funeral föredrar att köra på säkra kort och leverar oss ett habilt verk utan vare sig nytänkande eller några direkt minnesvärda finesser (ett väldigt utmärkande drag när det kommer till hårdrock och framförallt metal kan tillägas). Men sen går det ju inte att bortse ifrån att det här en bra platta.
Det inleds lovande med ödesdigra This Barren Skin - en ensemble av änglakörer öppnar upp till ett tungt och dystert huvudriff som heter duga och refrängen sitter som den ska mycket tack vare sångaren Frode Forsmos duktiga insats. Det hörs direkt att det här är Doom metal i stil med Swallow the Sun, Daylight Dies och även My Dying Bride, vilket i min bok inte kan vara annat än grymt bra.
Det efterföljande titelspåret släpper lite på melankolin och fyller högtalarna med ett riff som luktar ond, bråd död och andas atmosfärer som hämtade ur valfri framtidsdystopi.
Så långt är allting mycket lovande och man tänker hoppfullt för sig självt att "nu borde det ändå komma ett riktigt epos till l åt snart." Men det gör det inte... Plattans ganska korta speltid i förhållande till genren är över på ett vink och man hinner knappt ta intryck av det sju låtarna som avverkas. Nog finns det minnesvärda partier men de brukar som oftast föregås av ett mer eller mindre tråkigt malande på gitarrerna och man inser snart att det inte blir mycket mer än så här - något som är lite sorgligt då bandet verkligen har talang för de har utan tvekan hajat hur man skapar vacker, dyster och sorglig metal. Slöseri med potential? Kanske, för med tanke på den atmosfär som skapas så får man ändå intrycket att Funeral kan bättre än så här.
Därmed är det inte sagt att detta är en dålig platta - långtradaren The Architecture of Loss (som har en speltid på över nio minuter) är så nära det mäktiga epos man hela tiden väntat på och självklara Pendulum är skivans klart mest lysande tillskot med sin minnesvärda refräng och klockrena sång.
Funerals tredje album är ingen vidare hit i min skivsamling men samtidigt är den inte fy skam heller - den går snarare på en ständig och lutar ibland åt det mer klyschiga och förutsägbara för att i andra stunder vara riktigt bra. Men i slutändan blir det som att äta en semla ungefär; man vet vad man får, njuter att äta av det för att sedan glömma bort helt hur den smakade eftersom ens smaklökar är sugna på att smaka något nytt och exotiskt.
Nytänkande är inte det första jag efterlyser till uppföljaren - man använder sig ju ändå av ett vinnande koncept alla redan - utan snarare lite mer engagemang i själva låtskrivandet så att allting blir mer än bara lovligt bra.
Iskariot
