Godspeed You! Black Emperor - F# A# (Infinity)
Genre: Post rock
Betyg: 8/10
Som recensent finns det finns tillfällen då man stöter på musik som är helt enkelt omöjlig att kategorisera. Ta The Mars Volta som exempel - ett band som får Meshuggahs avancerade riffkavalkader att blekna i jämförelse med sina komplexa låtstrukturer och orkesterlånga mastodontlåtar. Godspeed You! Black Emperor (eller kort och gott GY!BE) är ett annat bra exempel på band som utmanar lyssnaren så till den milda grad att själva behållningen av att lyssna på något av deras alster upphör att existera som ren underhållning och utvecklas istället till något megaflummigt soundscape-landskap som är omöjligt att begripa på bara en genomlyssning. Det här är musik som verkligen kräver mycket av sin lyssnare - men sen ger den också mycket igen om man bara ger den tid.
Om 80-talet var thrash metallens guldålder och om 90-talet är döds- och nu metallens högborg så är 2000-talet hemmet för post metallen och den progressiva rocken. På senare år har band som Cult of Luna, Neurosis, Tool, Isis, nyss nämnda The Mars Volta och Callisto fått en väldigt framskjuten roll inom den extrema undergroundhårdrocksscenen och frågan man kan ställa sig är "varför?" Samtliga band förärar sina lyssnare antingen milslånga proggiga/psykadeliska musikstycken (Tool och The Mars Volta) medan andra bygger upp oändligt melankoliska orkestrar som börjar lugnt och harmoniskt, exploderar senare i ett rasande inferno för att sedan mynna ut i ett ångestframkallande, minimalistiskt crescendo (Cult of Luna, Neurosis och Callisto).
Varför söker sig så många lyssnare till denna komplexa, melankoliska och utmanade musikgenre? Är det för att melankolin blivit en såpass utbredd folksjukdom att alla känner att de kan ta del av den och förstå den? Eller kräver folk helt enkelt bara mer av sin musik?
Det här kan man hålla på och gaffla om i evigheter så med risk för att den här recensionen blir något helt annat än just en recension slutar jag att resonera här och går istället direkt på att recensera F# A# (Infinty).
Det finns inte mycket man kan säga om GY!BE's första fullängdare rent låtmässigt sett. Albumet innehåller tre låtar som alla tickar in på en bra bit över femton minuter (!). Den sista låten kan dessutom stoltsera med den löjligt långa speltiden 29.02 minuter (!!). Då kan man ju som läsare verkligen undra vad GY!BE spelar för sorts musik. Tja, jag skulle inte gärna kalla det musik. Musik så som vi känner den idag brukar bestå av en inledning, vers, brygga, refräng, vers, brygga, refräng, breakdown, refräng och outro (eller något i den stilen i alla fall). GY!BE's monsterlåtar erbjuder bara förhållandevis korta orkesterarengemang blandat med trummor, gitarrer, bas (som jag dock har svårt att höra mitt bland alla andra ljud) och välbehövliga pauser av total tystnad.
Det går helt enkelt inte att beskriva låtstrukturerna på ett enkelt sätt. Det är en till synes oändlig berg-och-dal-bana mellan nedstämda berättarröster, kusliga ljud, säckpipor, ett par röster som talar om jordens undergång, ytterliggare ett kusligt ljud, atmosfäriska gitarrslingor lagda på euforiska syntmattor; det är så galet utmanade att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Men jag gillar det. Faktum är att jag älskar det. Det tar ett tag att vänja sig vid GY!BE's egensinniga musik, men så småningom inser man storheten i det hela och hittar alltid något nytt att förundras över för varje ny genomlyssning.
Mina personliga favoritstycken (det går som sagt att inte bara välja ut enstaka låtar när det kommer till sånhär musik) är slutet på andra låten "East Hastings" då bandet runt 16.30 uppbådar ett av de kusligaste ljuden jag någonsin har hört - en kör av något gnällande gnissel som bara ökar i intensitet och som sedan övergår i ett ensamt gnällande som bara känns så jävla äckligt och kusligt. Det går inte att beskriva! Det är så minimalistiskt, så oerhört psykadeliskt att det blir skrämmande. Ett enda ljud som får nackhåren att resa sig. Det är konst i dess renaste form.
En annan favorit är de inledande minuterna på första låten, "The Dead Flag Blues (intro)", där en berättarröst förtäjer om regeringens fall till tonerna av en gråtande violin och med ett ständigt muller i bakgrunden. Ytterliggare euforiska stunder finns i avslutande låtstycket "Providence" som genomsyras av en idel melankolisk och nedstämd atmosfär. Det är helt fantastiskt!
GY!BE är inget lätt band att älska. Det kräver så fruktansvärt mycket av en som lyssnare att man riskerar att tröttna i förtid. Dock kan jag försäkra om att den finns där - underhållningen, behållningen och känslan av att man upplevt något speciellt; någoting utöver det vanliga. Så länge man ger F# A# (Infinty) den tid den behöver så kommer man få ut mer av den än något annat album som existerar just nu.
Sammanfattning
På lite mer än ett halvår har jag blivit tolv spelningserfarenheter rikare (om man räknar förband då). Kvaliten har varit genomgående god när samtliga band har framfört sina alster live, trots att det alltid finns de som lämnar övrigt i att önska. Här följer en sammanfattning av alla band jag sett det senaste året (spelningarna bedöms på en skala från 1 till 5).
Lisebergshallen: Bleeding Through, Lacuna Coil, BULLET FOR MY VALENTINE
Scandinavium: Witchcraft, Airbourne, MOTÖRHEAD
Gitarrmässan: FREAK KITCHEN
Metaltown: Dead by April, Napalm Death, Meshuggah, Disturbed, Slipknot
Airbourne 3/5 - Scandinavium
Vad jag visste om Airbourne innan jag såg dem var följande; ett helt okej rockband som inte drog sig för att kopiera AC/DC's sound rakt av.
Jag hade inga större förhoppningar på bandet eftersom jag aldrig riktigt kommit in i AC/DC, dock, som så många gånger förut, blev mina onda föraningar tystade. Airbourne hymlar inte med var de får sin inspiration ifrån (det hade ju bara varit ovärdigt att sticka under stol med med tanke på att halva jordklotet någon gång hört något av det AC/DC skapat genom åren) men de bjuder ändå på en jävla show. Det är inte en lugn stund på scenen och bandet ger verkligen allt.
Bandet lyckas med vad bandet före, Witchcraft, INTE lyckades med - att få mig peppad och taggad inför kvällens huvudakt och absoluta höjdpunkt - legenden känd som Motörhead.
Bleeding Through 4/5 - Lisebergshallen
Trots deras relativa anonymitet och det faktum att jag inte hade hört någon av deras låtar tidigare så var jag ganska nyfiken på Bleeding Through - jag menar, att få öppna upp för ett av de största ungdomsbanden någonsin måste ju ändå betyda någonting, eller hur?
Och nog fan var det ett stenhårt röj den relativt lilla skaran av fans som bandet från Kalifornien bjussade på; det ena feta Metalcore-riffet efter det andra revs av och ljudnivån var sådär sanslöst hög så det kändes som att man blev knäad i magen varje gång trummisen trampade på baspedalerna.
Bleeding Through gjorde verkligen skäl för sig som förband - de värmde upp publiken (och framförallt mig) med all sin heder i behåll. Dock är det synd att större delen av publiken (som ingalunda förvånande har en genomsnittsålder på femton-sexton år med tanke på vilka spelningens huvudakt är) ser mer eller mindre livrädd ut när Bleeding Throughs sångare tar i så att lungorna spricker. Det verkar som att publiken är lite för ung för att orka ta till sig av det rens som man bjuds på och det gör att öppningsakten haltar lite. Men själv var jag grymt nöjd och kände att jag hade fått mitt lystmäte eftersom jag inte var alltför taggad inför de betydligt mesigare Bullet For My Valentine.
Bullet For My Valentine 3/5 - Lisebergshallen
Det rådde ingen tvekan om vem majoriteten av publiken hade kommit för att se i Lisebergshallen den där svinkalla midvinternatten; jublet och skrikandet verkade inte veta några gränser när det unga bandet från Wales gjorde entré. Därefter följer en hårdrocksfest som till och med jag känner mig nöjd med så här i efterhand, trots mitt obefintliga intresse av gruppen.
Publiken började äntligen komma igång och även om det störde mig att ha en massa jävla högstadieungar runt fötterna som lät sina aggressioner gå ut över närmsta granne när bandet körde igång "4 Words To Choke Upon" kände jag hur rysningarna gick längs med ryggraden.
Bullet For My Valentine gjorde en godkänd spelning men efteråt kände jag ändå att Bleeding Through var kvällens stora överraskning och behållning.
Dead by April 2/5 - Metaltown
När man står i mitten av en hord av svettiga överkroppar, är farligt nära att sugas in i en moshpit skapad av några svinfulla rötägg som bara kommit för att förstöra för andra och känner hur humöret fallnar när man mer och mer tänker på hur vidriga människor kan vara i alltför stora samlingar förväntar man sig att ett band man bara hört en låt av borde dra av just denna låt. Tänk er min reaktion när det är precis vad de INTE gör.
Dead by April kör sina smöriga poppiga hårdrockshymner som säkert får var och varannan fjortis att svimma av lycka, men jag (som jag alltid framhåller) som är väldigt intolerant mot band som kör ett sound som lika gärna kunde ha ingått i ett jordgubbsmilkshake med extra grädde vill helst att bandet kör den där sången ("Losing You" i det här fallet) så att jag sedan kan ta mig ur horderna av svett och slippa nyss nämnda ovärdiga fyllesvin.
Men det får jag inte - jag tvingas genomlida en halvtimme, trekvart i helvetet (mycket tack vare solen) bara för att höra hur bandets sångare plötsligt säger lite förstrött "Ööh, vi har inte tid att spela mer." Då blir jag sur och när jag blir sur blir jag bitter och bitter är just vad jag inte vill vara när jag är på en av de största hårdrocksfestivalerna i världen. Tack för det, Dead by April. Tack som fan.
Disturbed 2/5 - Metaltown
Jag vet ärligt talat inte varför jag ens kollade på Disturbed. Visst, som storebror har man ju sitt ansvar så jag antar väl det var mest därför fick mig att genomlida det hela. Annars vette fan om jag ens hade brytt mig och istället väntat den där sista timmen innan dagens (eller snarare nattens) stora höjdpunkt gjorde entré - Slipknot.
Trängseln är ännu värre än under Dead by Aprils spelning och jag känner åter igen hur irritationen växer i takt med att allt fler fyllehundar ansluter sig till publiken och tvingar mig till att ta ytterliggare ett steg åt vänster och hindra den där klanderfria impulsen som säger åt mig "slå ner den jäveln!" Jag fattar inte hur folk kan vara så fascinerade av ett band att så att de glömmer att det faktiskt finns andra människor runt omkring dem som försöker genomlida ännu ett migränanfall, signerat herr Utmattning.
Nåväl, jag ska väl inte vara för grinig - är man på festival får man väl stå ut med ett och annat.
Angående själva spelningen har jag inte mycket att säga. Jag har som sagt svårt att njuta fullt ut och måste nog i slutändan säga att Disturbed tyvär får ta emot priset för den sämsta spelningen någonsin (men detta främst tack vare att jag tvingas stå bredvid allsköns slödder). Ett extra plus skall dock ges till sångarens finurliga scenentré - iklädd tvångströja och Hannibal Lecter-mask ger han ett teatraliskt snyggt intryck.
Freak Kitchen 5/5 - Gitarrmässan
Freak Kitchens spelning på gitarrmässan i Göteborg hade nog allt en bekväm mupp som jag kunde be om - sköna sittplatser, en pratglad och putslustig sångare, lagom hög ljudvolym, ett grymt tight gitarrspel; jag skulle kunna hålla på i evigheter.
Det finns inte mycket mer att säga, mer än det som redan är sagt. Freak Kitchen var helt okänt för mig innan spelningen och fullkomligt spränger lokalen med den mest originella Heavy metal jag hört på år och dar och jag kan inte göra annat än att njuta. Full pott direkt!
Lacuna Coil 2/5 - Lisebergshallen
Mellan Bleeding Through och Bullet For My Valentine körde italienska (!) Lacuna Coil några stycken låtar för att... ja, för att vadå då kan man undra?
Lacuna Coils spelning känns lite avtrubbad och inte fullt nödvändig efter att man hade blivit så lagom uppvärmd av Bleeding Throughs eldfängda publikfrieri. Jag hade faktiskt störst förväntningar på det italienska femmannabandet, som dessutom kan skryta med att det har båda en kvinnlig och en manlig sångare (som båda faktiskt är riktigt bra), eftersom de spelar en snarlik version av mitt absoluta favoritband - My Dying Bride - dock visar det sig att Lacuna Coil mer få ses som en kissepaus, en ren transportsträcka innan kvällens huvudakt.
Jag har aldrig direkt tyckt att Lacuna Coil är något vidare band att lyssna på, men jag hade som sagt mina förväntningar efter det lilla jag hade hört av dem. Men när det hela var slut visade det sig vara en besvikelse.
Meshuggah 3/5 - Metaltown
Meshuggah är levande legender. Det är inte många band som kan skryta med att ha ett sound som i stort varenda jävel i hårdrocksvärlden har lyssnat på i alla fall mer än en gång när de skapat egna alster. Därför är det med stora förhoppningar (som vanligt) som jag masar mig iväg till the Black Scene under den tidiga fredagskvällen på Metaltown.
Solen står på värre än någonsin och Meshuggahs sångare, den något psykadeliska och ganska softa Jens Kidman, konstaterar detta genom att få med publiken på att basunera ut orden "krossa solen!" Bara där visar Meshuggah vilken respekt de har bland sina fans. Det är humor på en ganska skrämmande nivå - jag menar hur många av bandets fans hade inte röstat på Kidman om han hade ställt upp som presidentkandidat i USA?
Skämt åsido, rent showmässigt verkar Meshuggah gå på rutin idag - det headbangas systematiskt till de übertunga och sjukt komplicerade riffen och Thomas Haake presterar lika bra bakom trumsetet live som på skiva (vilket är imponerande med tanke på vilket komplex spel karln svänger sig med). Dock gör Fredrik Thordendal (bandets ena gitarrist) ett par missar under de i övrigt fräna solona och det drar ned betyget en aning. I övrigt gör Meshuggah en godkänd spelning trots att jag hade hoppats på lite mer... röj.
Motörhead 4/5 - Scandinavium
Stencoole Ian "Lemmy" Kilmister entrar scenen och vrider upp volymen på sin basförstärkare till vad som egentligen borde ses som mer än nödvändigt. Han ser hyffsat gammal ut och jag kommer på mig själv att undra hur länge till karln verkligen kommer att orka med att spela i ett av världens mest legendariska hårdrocksband.
Ett bra tag till verkar det som, för han visar intet tecken på att vekna när bandet drar av en kavalkad av röjarlåtar utan att darra på manscheten ett endaste dugg.
Mikkey Dees trummor mullrar så jag tror att hela jävla läktarn ska rasa ihop vilken sekund som helst och det låter så löjligt högt så att mina något undermåliga hörselskydd knappt räcker till. Det är en riktigt hårdrocksfest - precis så som den ska vara och jag önskar mer än en gång att jag befann mig nere framför scenen, fulltankad med öl och headbangandes som en galning till legendarnas pyrotekniska och jordbävningsmäktiga show.
Men jag befinner mig inte nere framför scenen. Och jag är spiknykter. Och jag känner mig hämmad. Och det gör att jag inte kan njuta fullt ut (mycket säkert på grund utav att i stort alla låtar som bandet spelar är för mig totalt okända). Men först under slutet, då man drar av "Ace of Spades" och klockrena "Overkill", börjar det hetta till, båda bildligt och bokstavligt talat, och Motörhead känns med ens som ett av de mest självklara banden i världen.
Napalm Death 5/5 - Metaltown
Allt jag visste om Napalm Death innan jag såg deras spelning på Metaltown var att de var grundarna till världens roligaste hårdrocksgenre, Grindcore, och att de på grund av detta numera klassas som legender. Okej, tänkte jag, jag ger dem en chans så får vi väl se vad jag tycker om det.
Efter Napalms spelning har jag förstått att man inte ska ha några förhoppningar, för bandet överraskar mig nått så in i helvete - jag börjar till och med skrika trots att jag är så nykter man kan bli.
Bandets sångare Mark "Barney" Greenway ser ut som en galning och dansar omkring som om han vore en studsboll med ADHD och trots att man fnissar lite åt hans sångsätt (som låter ungefär som en gläffsande minigodzilla med dödsrosslingar) går det inte att förneka att det är en grymt bra spelning.
När sen bandets signumslåt, "You Suffer", dyker upp från ingen-jävla-stans så är det humor och adrenalin på löjligt hög nivå. Napalm Death kan verkligen det här med att spela toksnabba och löjligt korta låtar utan att bli utskrattade för det. Utan tvekan en av de bästa spelningarna jag sett.
Slipknot 5/5 - Metaltown
Michael Jacksons "Beat it" spelas ur högtalarna efter att niomannabandet Iowa har dragit av kvällens sista låt, "Spit It Out". En hyllning till kungen av pop av ett av världens hårdaste hårdrocksband - det om något borde väl kännas lite tabu bland hårdrockare, eller?
Men nej, för denna till synes oskyldiga flört får mig att känna hur förenad all musik egentligen är och hur artister emellan, oavsett genre, respekterar varandra som kollegor. Det är mäktigt och det är snyggt.
Slipknot är ett bra band. Jag fattar inte varför vissa inte ens vill kalla dem hårdrock - bandet har ju allt av vad hårdrocken står för; ilska, galenskap, hat, aggressioner, ren och skär lycka - varför är det då så svårt för folk att acceptera dem?
Slipknot bjuder på en monumental spelning; det är den ena mäktiga hårdrockshymnen efter den andra och jag känner att det inte kan bli bättre (delvis för att jag är totalt utmattad efter att ha sprungit omkring i solen hela dagen). Corey Taylor får publiken att hoppa, klappa händera, vissa djävulstecknet - ett publikhav på 20 000 pers är helt förtrollade av de nio herrarnas uppvisning.
I slutändan hittar jag bara en dålig sak med konserten och det är det snöpliga slutet - helt plötsligt är det bara slut. Skulle dem inte hålla på till klockan tolv? Hon är ju för fan bara tjugo i! Fy skäms, Slipknot.
Witchcraft 2/5 - Scandinavium
Det finns band som kopierar och så finns det band som KOPIERAR!
Svenska Witchcraft låter så mycket Black Sabbath att efterföljande Airbournes AC/DC-flörtar framstår som nyskapande och unika. Jag får ingen som helst ro i sinnet under Witchcrafts spelning får det låter så satans mycket Black Sabbath; men det är för att jag inte tycker Osbournes skötebarn är dåligt utan för att det låter så jäkla oinspererat: vad är "egna idéer" för något?
Jag hade vissa funderingar på att köpa bandets senaste album som var till salu utanför arenan men jag ändrade mig i sista sekund. Jag kände helt enkelt att det inte var värt pengarna.
Bandet skulle fått en etta om det inte hade vart för två saker - för det första så är bandets trummis en fröjd att se (inte ens Mikkey Dee kunde se lika energisk och barnsligt lycklig ut som honom) och för att man slapp stå bland en massa fyllehundar som på en viss spelning, på en viss festival, med ett visst "stört" band.
Metallica - ... And Justice For All
Genre: Thrash metal
Betyg: 5/10
Eeeh... jag försökte faktiskt att njuta av den här genomlyssningen; jag försökte verkligen se Metallica för vad de är utan att gnälla över de på tok för långa låtarna och den mediokra produktion. Men i slutändan har jag haft lika roligt som en igelkott på motorvägen med Metallicas kanske största och mest uttjatade platta någonsin.
För det första: Metallica är ett bra band. Jag förnekar det inte. James Hetfield med kompani vet hur man skriver snygga låtar; Kirk Hammet vet hur man hanterar en elgura; Lars Ulrich är en helt okej trummis.
För det andra: jag tycker däremot inte att deras material är så pass bra att det förtjänas höjas till skyarna så som det har gjorts genom åren. Visst, på 80-talet var den här sortens musik nytänkande, spännande och revolutionerande, men nu för tiden har vi redan fullt upp med att hantera intryck från nya band som omdanar metalscenen medan Metallicas storhetstid ter sig allt blekare i horisonten.
Det här är ingen dålig skiva. Den har faktiskt tillfällen då den glänser till. "The Shortest Straw" och "Dyers Eve" är två stenhårda låtar där den första innehåller det, enligt mig, fetaste Metallica-riffet någonsin.
Men resten känns bara som ren jävla utfyllnad. Visst, "One" är ett mästerverk, men jag har hört det så jävla många gånger nu så jag är redo att hugga av mina öron och sälja dem på E-bay om jag hör det en gång till. Jag känner hur jag är ofokuserad under större delen av skivan och vaknar bara till när Hammets läckra solon sparkar in och knappt då - det om något är väl inte ett gott betyg?
Nej, jag fångas inte av Metallica. Det kanske fanns en tid när jag kunde möjligtvis ha fångats av deras musik men den tiden är förbi. Jag kräver mer än bara ett evigt malande. Jag kräver musik som utmanar. Visst, Metallica gör/gjorde utmanande musik men det vill sig helt enkelt inte. Jag. Kan. Inte.
"... And Justice For All" är Metallicas bästa skiva. Men det är också den bästa skivan från ett band som jag alltid kommer ha en väldigt ljummen inställning till. "Meh" är ordet. "Meh" stavat med trååååkiga, bleeeka bokstäääveeeeer.
Glasvegas - Glasvegas
Genre: Poprock
Betyg: 7/10
Det brittiska vemodet dumpar ännu en last på de svenska kajerna, denna gång klädsamt iklädd en härlig skotsk dialekt. Glasvegas verkar vara det "nya stora" inom brittisk pop (för att inte säga popmusik överhuvudtaget). Öppensinnad som jag är bestämde jag mig för att se döden i vitögat och trotsa mina närmast psykotiska hårdrocksprinciper och inhandlade (LJUGHALS!) ett exemplar av Glasvegas debutalbum som tydligen fått stående ovationer av Sveriges samtliga kritikerkår. Nå, jag vill inte påpeka att Glasvegas är något att jämföra med mina största musikfavoriter men nog fan är det här välgjord, vemodig och till och med (hör och häpna!) bra popmusik.
Personligen anser jag att poprockens styrka alltid legat i lyriken, hur banal och bagatellartad den än är, för i en genre där det är viktigare att ha en bra sångare och utmärkande lyrik än, säg, en gedigen trummis borde man ju inte förvänta sig något mer. Anledningen till att Glasvegas har erhållit så många lovord över hela Europa beror nog främst på att deras texter är lätta att ta till sig av samtidigt som de erbjuder ett visst djup - den som skrev texterna vet verkligen hur man fångar lyssnaren med vemodiga texter utan att riskera att framstå som alltför svårsmälta för radion.
Nu är jag inte den personen som lyssnar på ett bands lyrik för att fångas av dem utan föredrar istället att lyssna på själva musiken innan jag fäller min dom. Glasvegas är inte ett band som skyltar med ett snuskigt avancerat låtskriveri, ej heller har de mycket att komma med rent instrumentalt. Dock måste jag säga att jag fångas ändå och det för att det här är musik som gjorts med omsorg och utan en ivrig hunger efter pengar.
Det börjar snyggt och finstämt med "Flowers & Football Tops" - en svävande och lite sorglig historia om en moder som väntar på att hennes bortrövade son ska komma hem igen (lyriken är faktiskt baserad på en sann händelse som utspelades i Glasgow för några år sedan då en liten pojke rövades bort av några män och som sedermera mördade honom). Redan här sätter bandet en omisskänlig känsla som är omöjlig att inte känna igen - vemod.
Visst, att tralla om längtan och brusten kärlek är ett välkänt - för att inte säga extremt uttjatat - ämne inom popmusiken och om dessa ämnen känns äkta eller ej kan diskuteras; vanligtvis blir det bara pannkaka av allting där känslan av upprepning inte går att skaka av sig. Men Glasvegas lyckas få det att kännas äkta - man kanske inte berörs men nog fan får de en att spetsa öronen.
Skivans absoluta höjdpunkt kommer med andra låten "Geraldine" som börjar så vackert, så vackert när rundgången från föregående låt sakta tystas ned och förvandlas till en ensam slinga som gråter lågmält och i hemlighet; precis som den brittiska arbetarklassens själar gör var dag i sin bittra hårda verkligheten. Det känns verkligen äkta och det är nog ta mig fan äkta också. Det är så här pop ska vara! Vemodig och äkta. Inte svamlig och oengagerande som de dussinprojekt vi tvångsmatas av dag ut och dag in på radion och av pretentiösa och farsartade spektakel som Melodifestivalen.
Glasvegas debutskiva är givetvis ingen fläckfri sådan - bandet har en viss tendens att upprepa sig och låtarna smälter, speciellt mot slutet, ihop i en svart, sörjig soppa som man varken kan eller vill komma ihåg. Skivan skiner som mest under sina inledande minuter, vilka innefattar de fyra första låtarna "Flowers & Football Tops", "Geraldine", "It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry" och "Lonesome Swan." Man kan lika gärna stänga av efter fjärde låten, för det tillförs inget nytt efter det vilket är lite sorgligt med tanke på hur bra det verkligen kunde bli om man hade fokuserat mer på att variera sig istället för att köra på i exakt samma spår skivan ut.
Nåja, jag ska väl inte vara grinig - att hitta pop som är så här bra nu för tiden är näst intill omöjligt och Glasvegas ska ha all beröm i världen för att de faktiskt lyckats fånga en en gång så principfast hårdrockare som mig.
Metallica - Death Magnetic
Recension: musik
Genre: Thrash metal, "gitarronani" metal
Betyg: 4/10
Jaha, då var det alltså dags igen för världens samlade hårdrocksskaror att headbanga loss till det onekligen mest prisade/bespottade, älskade/hatade, tuffaste/mesigaste och skickligaste/överskattade hårdrocksbandet någonsin. Det märks att Hetfield med kompani verkligen vill visa sina tvivlande fans att de minsann kan vara så råa och fräcka som de var på 80-talet och att föregående plattan, St. Anger, bara var ett litet misslyckat steg i helt jävla fel riktning. Personligen kan jag inte vara mer ointresserad och helhetsintrycket jag får av bandets så kallade "nytändning" kan uttryckas med orden: "frankly my dear, I don't give a damn."
Jag har alltid tycket att Metallica är ett väldigt mediokert band. Det är inte så att de gör dålig musik - faktum är att deras färdigheter med instrumenten är imponerande och de har faktiskt ett brett register med minnesvärda låtar som heter duga. Dock har jag alltid haft svårt för att gilla bandet helt vilkorslöst och det vill sig inte riktigt den här gången heller.
Eftersom mitt intresse för Metallica är i stort sett obefintligt så har jag en ganska lättsam inställningen till deras bespottade karriär - så de ändrade sin stil i samband med albumet Load, so what? Detta borde ju i ärlighetens namn göra mig som klippt och skuren för att recensera en av deras skivor; jag varken hatar eller älskar dem ju.
Så, direkt från mitt objektiva hjärta, kommer här domen över Death Magnetic - det är en väldigt tråkig platta.
I skrivande stund är det bara "Broken, Beat & Scarred" som gjort intryck på mig. Givetvis har "The Day That Never Comes" sina poänger men det är alltför lik sin betydligt snyggare förfader - "One" - för att kunna bli en odödlig hit.
Jag har svårt att egentligen hitta en enda låt som riktigt faller mig i smaken här. Allting flyter ihop i en enda salig röra av blytunga riff, helvilda solon och Hetfields alltid så mjukhårda röst. Rent instrumentalt är bandets medlemmar rena rama dygdemönster men det gör mig inte blind för att det är så sabla tråkigt att lyssna på. Det är bara den ena tröttsamma gitarronanin efter den andra och det rör mig inte i ryggen - Metallica lyckas inte få mig att headbanga i takt till Lars Ulrichs endimensionella trummor, Hammets och Hetfields Jazplanskvicka solon eller Trujilios mummlande bas.
Nej, det här var inte kul alls. Metallica kanske vet hur man hanterar sina instrument men det ursäktar inte att det är tråkigt att lyssna på. En knapp timmes skryt kan bli olidligt jobbig att lyssna på. Vid det här laget är säkert Sveriges samlade Metallicafanbase i full fart med att skicka lönnmördare efter mig, men jag står likväl vid mitt ord - Death Magnetic är en summering av bandets karriär, ett instrumentalt mästerverk men ett känslokallt monster som skryter om hur stort det en gång var.
Fotnot: videon till singelsläppet "The Day That Never Comes."
Motörhead - Motörizer
Genre: Heavy/Speed metal, Rock 'n' Roll
Betyg: 6/10
Människopsyket är väl ändå en ganska lustig sak? Det kan skryta om att lagra tusentals minnen, lära sig ett stort antal språk samt att få folk att komma ihåg vad alla medlemmar i Paradise Hotel heter och vad de har för skostorlek samt IQ-nivå (men med tanke på att de deltar i en dokusåpa vars grundlägande koncept kan summeras med orden "eeh" och "uuh" så kan det väl inte vara alltför svårt att räkna ut var den intellektuella ribban står).
Jag har haft nöjet att läsa Lemmys självbiografi så här inför de annalkande sommardagarna och jag kan inte påstå annat än att de är en grymt bra bok. Den var såpass bra att jag till och med börjat att gilla Lemmys skötebarn - det legendariska rockbandet Motörhead - mer än någonsin. Innan dess hade jag en ganska stillsam inställning till bandet och tyckte musiken de tryckte ur sig var riktigt bra men inget mer. Därför kan det här mycket vare en av de mest svårbedömda skivor jag recenserat.
Motörheads recept för framgång är ingen större hemlighet - det handlar om gammal hederlig hårdrock i 200 knyck som behandlar så vitt skilda ämnen såsom livet, kärleken, sex, droger och alkoholhaltiga drycker. Det är alltså hårdrock så som den ska vara; äkta, ölstinn, ärlig, rökdoftande, svettig och rå. Det är raka puckar från början till slut. Som en gammal svensk porrfilm från 90-talet ungefär.
Alla (och jag menar alla) har vid det här laget säkert hört bandets tveklöst mest uttjatade låt - "Ace of Spades." En låt som är bandets grundidé trogen och en riktig konsertfavorit. Så den som letar efter låtar i stil med ovannämnda odödliga hårdrockshymn får verkligen sitt lystmäte på Motörizer.
"Rock Out" är nästan skamligt lik sin adrenalistinna förfader, men tappar för all del inte fart för det. Låten inleds med en fet basslinga och fullkomligt exploderar därefter i en sjuhelvetes rockfest. Headbangandet är ett faktum och man sjunger med i den självklara refrängen (allvarligt, vem kan inte gilla när Lemmy - bandets bassist och sångare - sjunger "Rock out, rock out, with your cock out"?) allt eftersom öl framstår mer och mer som den mest fulländade drycken i universum. Perfa!
Andra höjdpunkter är mangelmonstret "Buried Alive", stilsäkra "English Rose" med en Lemmy på riktigt lönnkrogshumör samt inledande mastodonttunga "Runaround Man." Även "Teach you how to Sing the Blues" tåls att nämnas med sitt effektiva riffande.
Dock så har vi ju den här skittråkiga delen där man som recensent måste gnälla lite; det måste ju finnas en anledning till att skivan fått ett såpass lågt betyg. Först och främst innehåller skivan lika mycket starka låtar som det finns material som man kan mista eller ha. Det är ganska uppenbart att det här är ett album som producerats på rutin utan några egentliga idéer att utveckla sitt sound med (vilket på ett sätt inte behöver vara dåligt - Motörhead är ju redan bra som de är).
Dessutom så känner jag att självbiografin som jag nämnde i början förstör lite för mig. Innan jag hade läst boken i fråga hyste jag inga starkare känslor för Motörizer och det känns nästan som att jag agerar omedeveten hycklare genom att sätta en sjua eller åtta. Men missförstå mig rätt, det här är ett bra album, men som recensent måste jag förbli objektiv och inte låta mina känslor ta över. Jag måste stå fast vid mitt första intryck av skivan helt enkelt.
Så för att avrunda det hela kan man säga att Motörizer är ett genomgående bra album helt enligt Motörheads flitigt uttjatade sound. Det är klassisk hårdrock och det borde ju egentligen vara nog för att göra alla och några till nöjda.
Fotnot: videon till singeln "Rock Out". Skruva upp ljudet till ohälsosamt högt och njut. Nuff said.
Art Like Destruction - She's Dead By Dawn (Demo)
Genre: Deathcore
Betyg: 7/10
Det ligger i människans natur att avvisa och hålla sig undan sånt som hon anser främmande eller skrämmande; därför är det med kritikeryxan i högsta hugg som jag hugger in på Halmstadbandet Art Like Destructions andra demoskiva.
Som jag ofta framhåller har jag en väldigt grinig attityd gentemot band som väljer att beskriva sin musik med ord som slutar på "core" så jag måste säga att jag var ganska skeptisk och förväntade mig inget vidare nytt eller banbrytande, för att inte säga orginellt.
Så här med facit i hand kan jag säga att jag hade fel. I alla fall till femtio procent.
Trots skivans smala utbud på låtar (vilket i och för sig bara är naturligt med tanke på att det är en demoskiva) så kan jag inte göra annat än att kapitulera inför ALD's überaggressiva pungsparksmetal. Efter en finstämd om än knappast oväntad inledning i form av det en och en halv minut långa titelspåret så levereras jag en knytnäve som har orden "sitt ner och häll käften" inbrända på knogarna - vilket ultrarens!
"Why can't you" har en inledning som kommer från ingenstans och fullkomligt krossar ens tillvaro; förlåt att jag tvivlade! Det här bandet vet verkligen hur man får skeptiker att hålla käften och om det skulle finnas undantagsfall som likväl spyr galla över och förstör låten med verbala fördomar såsom "förutsägbar" och "gammalmodig" så kommer ingen ändå att höra dem på grund av (eller skulle man kanske säga "tack vare") låtens fenomenala refräng - hårdare rens får man leta länge efter.
Efterföljande "Pay For My Sins" och avslutande "Part Of Something We Don't Need" rusar på i samma ohälsosamma takt som sin föregångare trots att de aldrig riktigt når upp till samma höjder. Likväl är de väldigt snygga och bandets samtliga medlemmar briljerar med sina respektive beudransvärda instrumentala skickligheter (speciellt sångaren som lika gärna kunde vara Lord Worms onda tvilling).
Med ett sound som luktar amerikansk Brutal Death metal a lá All Shall Perish och i vissa fall Cryptopsy kan jag bara säga att Art Like Destruction är något på spåren här - det är skickligt spelat, vansinnigt aggressivt och svårt att inte älska om man är en lutrad Death metal-veteran. Jag förväntar mig storverk i framtiden!
Jag skulle kunna hålla på att älta om bristen på orginalitet i all evighet men som det är nu känner jag bara för att släppa på mina principer och lyssna på "Why Can't You" en gång till helt utan krussiduller och förutfattade meningar. Bandet kanske låter som en svensk version av All Shall Perish men eftersom gruppen i fråga är ett av mina absoluta favoritband borde jag väl veta bättre än att klaga.
En väldigt stark sjua! Ett givet köp för de som älskar villkorslös Brutal Death metal.
System of a Down - Toxicity
Genre: Alternativ metal/rock
Betyg: 8/10
Vad ska en aktiv bloggare göra när han käkat upp allt sitt godis han köpte på Ge-kås idag och kollat på The Escapist-videos till fördömelse? Han skriver en recension om det aptokiga, armenisk/libanesisk/amerikanska kollektivet System of a Downs andra (och i särklass bästa) fullängdare såklart!
System of a Down var det första riktigt hårda bandet jag lyssnade på. Bandets så välkända tendens att blanda dansanta refränger och helvilda verser med allmänt vanvett är svår att inte tycka om så därför var det inte konstigt att jag föll pladask direkt. I början var det svårt att vänja sig vid Darons blytunga och ibland riktigt aggressiva riff (vid tiden var jag helt såld på Rammstein och hade svårt att ta till mig av musik som skyltade med en allt för hård approach), men så småningom var jag mer frälst än en fullsatt kyrka i Vatikanstaten.
Mitt intresse må ha fallnat med åren och System of a Down framstår inte längre som ett av de bästa banden i världen i mitt tycke; dock kan jag inte förneka att deras genombrottsplatta mycket väl kan vara ett av 2000-talets lätträknade musikaliska mästerverk.
Med inledande "Prison Song" ger SOAD ett utmärkt prov på hur aptokiga de kan vara samtidigt som de fortfarande lyckas behålla fokus på den samhällskritiska lyriken som i mångt och mycket är bandets signum efter dess säregna sound. Låten är oförutsägbar, stoltserar med ett beundransvärt samarbete mellan bandets båda vokalister (den eminenta Serj Tankian och den lite mer tillbakadragne Daron Malakian som också agerar gitarrist) och är en fullkomlig knytnäve mitt i solar plexus. En berg-och-dalbana som liknar inget annat i varken SOAD's eller något annat bands karriär - imponerande är bara förnamnet.
Efterföljande "Needles" trampar på i samma aggressiva och spatiga takt som i föregående spår och är även den en grymt bra låt vars vändningar är näst intill omöjliga att förutse.
Och så här fortsätter det plattan ut - det är en oemotståndlig vansinnesfärd, ett helvilt släktkalas där farbror Fnatt och morbror Morbid dansar polka med faster Frennesi i takt till kusin Kokos taktfasta rytmsektioner.
Skivan presenterar ett urval av oförglömliga låtar såsom "Bounce", "Forest", "Aerials" och framförallt alstrets klart bästa låt "Toxicity" (och nej, jag tänker inte inkludera "Chop Suey" då den möjligtvis är en helt okej låt men så galet överskattad att till och med Metallica skulle rodna).
Givetvis finns det vissa saker som drar ned betyget; bland annat kan de flesta låtar kännas ganska anonyma och eftersom majoriteten av dem är slut på ett ögonblick får man aldrig riktigt chansen att stifta bekantskap med dem. Dessutom så kunde man nog helt hållet skippat den urtråkiga balladen "Atwa" som drar ned tempot och får mig för en stund att tvivla på SOAD - vad fan håller dom på med egentligen?
Och ska man vara riktigt petig och så där motbjudande gnällig - som de flesta recensenter - så skulle man kunna anmärka på lyrikens smala bredd - det är "Fucking America" hit och "Fucking America" dit; det kan bli ganska tjatigt i längden.
Men för att summera det hela så är Toxicity en grymt bra platta och en av vår tids största musikaliska bedrifter ovanpå det; bandet har ett instrumentalt djup och visar på ett låtskriveri av högsta klass och bara det i sig är skäl nog till att ge detta album en väldigt högt betyg.
Fotnot: musikvideon till den mäktiga balladen Aerials (ja, den stavas så). Jag ville ha videon till Toxicity, men eftersom Youtube har all sorts skit FÖRUTOM just denna specifika video fick det bli Aerials istället. Men det är ju inte fy skam då Aerials är en grymt bra låt. Lyssna själva.
The Amenta - n0n
Genre: Industrial Death/Black metal
Betyg: 8/10
Det finns band som kör med ett väldigt tungt och aggressivt sound - vilket inkorporerar distade gitarrer, infernaliskt trumspel och bindgalna sångare - och så finns det band som The Amenta.
Det är inte ofta man hör något så... uppfriskande som The Amenta; dödsmetall har aldrig låtit så löjligt vansinnigt, så omöjligt ultrasnabbt, så ofattbart kraftfullt på det australienska kollektivets andra fullängdare utan att det blir pannkaka utav alltihop. Trodde du att band som Entombed, Nile och Cryptopsy var tunga? Pyttsan, för i en jämförelse ter sig nämnda legendariska gruppers samtliga låtmaterial nästan som lättsmälta barnvisor - det är helt enkelt inte klokt hur äckligt svintunga The Amenta är.
Mycket kan man nog tacka bandets eminenta trummis (vars trumspel jag dock har svårt att avgöra om det verkligen är äkta eller bara spelat av en trummaskin) som fullständigt krossar allt vad sansat beteende heter. Trummorna har en ganska framskjuten roll men lyckligtvis överskuggar den inte de andra bandmedlemmarnas insatser som till exempel The Berzerker har för vane att göra på sina plattor.
Det är svårt att kategorisera The Amentas unika stil - dock är det ganska klart att det handlar om en villkorslös och toktung dödsmetall som förbättras till följd av att man haft den goda smaken att pynta det ibland monotona (dock aldrig tråkiga) gitarrbruset och vansinniga trumspelet med industriella samplingar och allmänt fabriksoljud.
Många brukar kalla Killswitch Engage och In Flames för den moderna extrema metallen men jag skulle snarare säga att det The Amenta presterar på n0n kan mycket väl vara födseln av en helt ny period inom dödsmetallen och allt som kommer med den. Det är snuskigt bra utan att för den delen bli löjligt och överdrivet och det är ett väldigt unikt och beudransvärt sound som The Amenta förrärar oss genom sin talang.
Fotnot: i nuläget har det inte spelats in några videos så ni får nöja er med en stillbild.
Tomoyasu Hotei - Scorpio Rising
Genre: J-rock
Betyg: 7/10
J-rock - en österländsk kuriositet och en genre av rock som vi i västvärlden ser ned på med föraktfulla ögon. Det utspridda hatet för musikstilens allt för glättiga och gladlynta approach har varit ett olyckligt offer för verbala korsfästningar och trots detta verkar dess popularitet vara större än vad Sauron är ond (åtminstone om vi ser till de lägre åldrarna i vårt så kallade jämställda samhälle).
Men nu äntligen så har tiden kommit då J-rocken ska få upprättelse - och dess fanbärare är ingen annan än Japans alldeles egna Bruce Springsteen.
Jag är inte så bevandrad i J-rocken (J:et står för "Japan" för er som ännu inte räknat ut det) och tack vare de allt annat än goda orden jag hört om genren så är väl det ganska förståligt - man äter ju inte gärna en tårta som någon har saggat över, eller hur? Men Tomoyasu Hotei har faktiskt lyckts bevisa motsatsen med sin ösiga och helt oemotståndliga rockplatta Scorpio Rising. Han kanske inte får mig att äta hela tårtan men han inbillar mig i alla fall att det där vita egentligen är glasyr (tills jag bittert får erfara att så inte är fallet).
Scorpio Rising är för det första en uppvisning i ett mycket beundransvärt, för att inte säga imponerande, gitarrarbete - herr Hotei vet hur man hanterar elguran och trots att vissa låtar ibland kan bli lite väl gladlynta och pilsnerfilm-käcka för min smak så tappar man aldrig respekten får honom (som enligt min åsikt är väldigt lätt att göra i en genre som den här). Herr Hotei kanske aldrig når upp tilli de gitarronaniklasser som vår egen gitarrgud - Yngwie Malmsteen - gör, men sen är det ju inte riktigt sån musik vi snackar om - det här är mycket mer refräng- och melodibaserad musik som svänger som tusan. De otroligt fräna och läckra riffen blandas friskt med orgasmatiska solon tillsammans med helt oväntade inslag som till exempel den harmoniska harpan som dyker upp från ingenstans i My Name Is Desire; det är alltså ganska variationsrikt trots det något begränsade låtskriveriet.
Vidare (för att recensera själva låtutbudet) så består herr Hoteis skapelse av en rad oförglömliga låtar som är så otroligt svängiga och ösiga att det är nästan omöjligt att inte utbryta i spontan dans (jag lyckas såklart stå emot tack vare mina stenhårda principer och orubbliga självkontroll). Höjdpunkter är följande;
1. Russian Roulette - skivans självklara ledare som bjuder på en av de ösigaste refränger i manna minne och ett solo som inte går av för hackor (till och med de vresigaste av hårdrockare skulle uppskatta den här låten).
2. Shock Treatment - herr Hotei visar upp ett dödligt snyggt Metallica-inspirerat riff. Ett oväntat stopp som dyker upp runt mitten och bjuder på cirkusmusik får mig att undra en stund men Hotei blåser skallen av mig i nästa sekund när ett sjukt trumsolo slår in och följs av ett ännu sjukare solo.
3. Psychobilly & Pussycat - en Red Hot Chili Peppers-doftande låt som har ett skönt grov och som avlsutas med ett trumsolo som heter duga.
På det hela taget så är Scorpio Rising en ruskigt bra partyplatta - en självklar favorit att snurra igång festen med (så länge man håller sig ifrån plattans senare hälft) och ett utmärkt bevis på att även japanerna kan göra musik som vi kräsna muppar i västvärlden faktiskt kan tycka om.
Fotnot: videoklippet är musikvideon till Russian Roulette
Hypocrisy - Virus
Genre: (Melodic) Death metal
Betyg: 8/10
Dödsmetallen är inte vad den brukade vara - ett faktum som blir desto mer uppenbart när man jämför legendariska dödsband såsom Entombed, Death och Nile med dagens så kallade extrema metalakter (känn er träffade Bullet for my fucking whining Valentine). Jag kanske inte är en bister, gnällig gammal tjugoåring going thirty som upplevde sina glansdagar under 90-talet med fester, sprit och underbar musik men bister, det är jag och (som jag ofta påstår) mina öron har finkänsla nog att avgöra vad som är bra och vad som är dåligt (enligt min egna smak då vill säga era fördomsfulla baktalande Stureplans-pretton). Den för allmänheten helt okände Peter Tägtgrens skötebarn - Hypocrisy - är ett skri från en svunnen tid och bandets tionde släpp, Virus, är en oslipad diamant som uppfyller dödsmetallens allra heligaste regler.
Med risken att mina recensioner blir alltför tjatiga och ensidiga ska jag denna gång recensera på ett lite annorlunda sätt. Jag har redan spänderat nog med tid att bara säga det så jag skippar förklaringen och skriver bara.
TIO SAKER SOM GÖR VIRUS TILL ETT AV DE MEST FULLÄNDADE DEATH METAL-VERKEN NÅGONSIN
1. Lyssnaren presenteras ett, om inte så varierande, väldigt kraftfullt innehåll av låtar som bådar om ond, ödesdiger död.
2. Peter Tägtgren - bandets frontman och en av hårdrock-Sveriges största ikoner - sitter inne med en av de bästa growlrösterna som finns. Den mannen kan verkligen konsten med att få högtalarna att vibrera utan att det låter löjligt eller krystat.
3. Trummorna, som här spelas av den före detta Black metal-trummisen "Horgh", är så svintunga att man inte kan göra annat än att kapitulera (på ett särskilt underkastande vis, vill säga). Detta mycket tack vare Peters skickliga produktion men också för att Horgh är grymt skicklig och vet hur man "smiskar skinn."
4. Soundet är, trots en modern prägel som är näst intill att undkomma, skitigt, brutalt och framförallt ärligt - precis så som dödsmetall ska vara.
5. Med den rätta volymen kan man få väggarna och fönsterrutorna att skallra. Alltså på det där riktigt mullrande, olycksbådande sättet och inte det som kommer av att volymen är så sanslöst hög att det bara blir outhärdligt.
6. Skivan ligger i en grymt snygg kassette - aliens som kläcks ur gröna slemmiga ägg och som ryter ut sin ångest och panik över att födas mot ett himlavalv som talar sitt eget ödesdigra, domedagsmättade och blodsprängda språk (en känsla som förmedlas väldigt snyggt på skivans absolut bästa spår - Incised Before I've Ceased)
7. Trots sin tabustämpel inom dödsmetallen så präglas musiken av väldigt refrängbaserade låtar - och detta helt utan att tappa fart eller fokus på brutaliteten som är musikens kärna. Tecken på väldigt bra låtskrivande.
8. Skivan innehåller minst ett spår som framkallar rysningar längs med ryggen. Jag kan räkna upp några av låtarna här - Warpath, Bloddrenched, Incised Before I've Ceased, Compulsive Psychosis och A Thousand Lies. Därmed har jag nästan räknat upp mer än hälften av skivans låtar.
9. Fodralet var inte sönder när jag köpte skivan, vilket är något jag råkat ut för irriterande många gånger. Är man småaktig så är man.
10. Och slutligen - skivan är ett bevis på att det fortfarande finns folk där ute som vågar stå ut och inte ansluter sig till den, av mig, bespottade genren känd som metalcore. Man kan göra bra musik utan att det för den skull ska behöva låta ena sekunden så där lagom extremt och i den andra sekunden bryta ut i nån satans whinande rensång. Peter kör över all sång som heter "jag-är-jättearg-och-skriker-medan-jag-blinkar-förföriskt-mot-publiken-och-nu-är-jag-lessen-för-att-i-kotraktet-står-det-att-vi-bara-ska-göra-musik-som-inte-erbjuder-något-som-helst-djup-och-som...".sorry, jag tappade tråden där en stund.
Jag har några ord tillägnade er, fjortis metal posers - stop whining and grow some balls! Sluta lyssna på Bullet-whats-their-face och lyssna på RIKTIG metal. Men om ni inte vill det så, fine whit me. Nämn bara inte metal och något random metalcore-band i samma mening när jag är i närheten - då förvandlas jag nämligen till ett människohatande monster som BARA MÅSTE DÖDA närmaste Pringlesflock för att lugna ner sig igen.
Freak Kitchen - LIVE
Genre: Experimental metal, Heavy metal
Betyg: 10/10
Att recensera en live-spelning och att recensera ett studioalbum borde inte göras på samma villkor. För det första så har ett album alltid ett fuskigt övertag rent ljudmässigt sett då man med modern teknik kan få det sjaskigaste av låtmaterial låta som den allra renaste av porlande bäckar i en orörd bokskog. För det andra har ett bands medlemmar aldrig chansen att personligen muntra upp sina lyssnare med rappa utrop, komiska utlägg och främst av allt få dem att sjunga med på ett album. Så ha i åtanke att mitt betyg i den här recensionen inte har gjorts på samma villkor som om jag skulle recensera en vanlig skiva.
Hur som helst - nu till recensionen.
Freak Kitchen är en ny bekantskap för mig och trots att bandets frontman, Mattias IA Eklundh, är en mångsysslare i ordets bästa bemärkelse så måste jag svälja min stolthet och erkänna att jag aldrig hört något av deras material tidigare.
Men jag antar att man inte kan döma mig för en sån sak - bandet är ju trots allt relativt underground (alltså inte en förpestad pengaprodukt skapad i kommersialismens tecken och ett trademark inom mainstreamens uttjatade och begränsade ramar) och jag är nog inte ensam om att låtarna som spelas är för mig helt okända.
Då är det väl ändå en jäkla tur att Freak Kitchen bjuder på en sjuhelvetes show! Bandets medlemmar - som består utav Mattias Eklundh på gitarr och delvis sång, Björn Fryklundh vid skinnet och den aptokige basisten Christer Örtefors - visar upp en sällan skådad spelglädje och man ömsom skrattar åt deras tokerier på scen, ömsom diggar med i det otroligt tighta spelandet.
Musiken som den lilla men hängivna skaran av lyssnare bjuds på i den lilla lokalen håller hög klass och det bjuds på blytunga riff som hämtade från valfritt Tony Iommi-projekt, maniskt trumspel och diverse tokerier från basistens håll. Det är förstklassig metal som levereras och det görs med en självsäker men ändå ödmjuk attityd.
Jag har svårt att dra några referenser till andra band men det som först dyker upp i mitt huvud är faktiskt Megadeth, trots att jag har hört minimalt med låtar av den stora hårdrocksikonen (ja, jag vet, jag skäms). Men sen tror jag att den jämförelsen inte är helt otänkbar - det här är metal som doftar 80-tal men som genomgått en finputsning och som förgyllts med ett snuskigt modernt sound och svängiga refränger (utan för att den del bli metalcore-aktig och låta som, säg, Bullet for my Valentine).
Trots att det bara är fem-sex låtar vi bjuds på så visar bandet prov på en beudransvärd förmåga att skapa musik och det är villkorslös glädje från början till slut för alla som kallar sig hårdrockare.
Dock ligger faktiskt showens styrka i bandets attityd gentemot publiken - det är en tidig lördgeftermiddag (vilket bandets gladlynte frontman påpekar med jämna mellanrum) och trots att shower av denna sort är som mest njutningsvärda tillsammans med en kall pilsner så lyckas man skapa en väldigt mysig stämning. Mattias skojar med publiken, Christer apar sig och får alla att gapflabba och trots att Björn hamnar lite i skymundan bakom sitt feta trumset känns han alltid som en del av den goa stämningen.
Det är ett hantverk att lyckas få publiken att skratta och tycka om en utan att för den delen tappa fokus på själva spelandet så att allting lite ofrivilligt blir en stand up-show på halvfart. Freak Kitchen har publiken i ett fast grepp från början till slut, vilket märks som tydligast när Mattias får alla att ropa "goodey-goodey" på beordran trots att det fortfarande är lite för tidigt på dagen att ägna sig åt tokerier - speciellt om man befinner sig i nyktert tillstånd.
Jag har inte sett många konserter i mitt liv, det måste medges, men jag vågar nog redan nu säga att Freak Kitchen har bjudit mig på en av de bästa spelningarna någonsin. Trots en kort speltid på knappt en halvtimme förmedlar Freak Kitchen mer känslor och slagkraftig musik än vad Motörhead någonsin lyckades på nära två timmar på Skandinavium i vintras.
Kort sagt en grymt bra spelning där inte bara låtarna är snuskigt bra utan även bandet själva rent personligt. Det kan inte bli annat än högsta betyg.
At the Gates - Slaughter of the Soul
Genre: Gothenburg metal/ Melodic Death metal
Betyg: 4/10
Jag har en ganska avig, för att inte säga intolerant, intsällningen gentemot den göteborgska dödsmetallen; i mitt tycke är det en väldigt uttjatad genre som lever på gamla meriter och som skulle klarat sig bättre om den hade lagt sig ned och dött istället för att överexploateras och användas som något tortyrredskap att tråka ihjäl andras öron med. Band såsom Arch Enemy, Dark Tranquility och grymt överskattade In Flames kanske lyckas charma större delen av Sveriges ungdomar med sin nätt och jämnt gångbara och trallvänliga tråkmetall men jag (som den filosofiska, finkulturellt krävande muppen jag är) vill ha mer än klistriga refränger och sångare som utgör sig för att vara arga på allt och alla när de egentligen inte är mer harmfulla än, säg, ett kollektiv med rullstollsbundna pacifister.
At the Gates är det svenska dödsmetallbandet som är mest kända (eller hålls mest ansvariga för kanske man skulle säga) för att ha startat den odödliga trenden känd som Gothenburg metal; Slaughter of the Soul är deras fjärde fullängdare och jag måste säga att jag aldrig finner någon riktigt fred med tråkvarningarna. Det råder snarare fullt krig.
Jag hade mina förväntningar på det här albumet. Inte så höga som jag hade på Resident Evil 5 eller på In Flames Reroute to Remain men nog fan hade jag ändå hoppats på lite mer jäklar anamma.
Tråkigheten lägger sig som ett par knotiga nävar runt min hals och vägrar släppa taget (eeh, vem uppfann alla dessa tråkiga liknelser?) redan under andra låten. Inledande spåret Blinded by Fear är ett starkt stycke überbrutal dödsmusik och jag är till en början nöjd med vad jag hör, men när så spår nummer två tar sin början börjar jag ana de där händerna som jag pratade om nyss; usch vad det låter oinspirerat och (det magiska ordet) trååååkigt!
At The Gates må vara skickliga musiker - eller åtminstone så skickliga som det anstår artister som lirar inom den här genren av extrem musik - men de kan då fan inte konsten att variera sig och erbjuda ett låtmaterial som både tål att lyssnas på flera gånger och som känns fräscht och orginellt.
Nu ska jag kanske inte vara så grinig och kalla Slaughter of the Soul för gammaldags - skivan har ju ändå nära femton år på nacken, men efter att ha hört så mycket gott om bandet förväntar jag mig något extra. Japp, gott folk, det är det ökända In Flames-syndromet vi har att göra med här - det fenomen som härstammar i rakt nedstigande led från ordpråket "mycket snack, lite verkstad."
At the Gates är ett band som i mina ögon passar de som inte är alltför vana vid extrem musik - det är ett typiskt band att börja med om man är sugen på att upptäcka mer av den enorma lagun som utgör hårdrockens värld men inte riktigt vet var man ska börja utforska. Är man trött på In Flames och Anders Fridéns eviga gnällande så är At the Gates ett ypperligt val att gå över till, för rent attitydmässigt så är ATG så fan mycket mer roliga att lyssna på än de där andra mupparna från Götet.
Att välja ut några höjdpunkter på skivan är både svårt och lätt samtidigt; eftersom alla låtar är i stort sett identiska med varandra (det känns som att man lyssnar på samma riff om och om igen fast i olika förpackningar) kan detta vara en guldgruva för den som älskar villkorslös pungsparksmetal, men om man som jag är "tråkig och inte inser storheten med At the Gates" är det en oerhört krävande uppgift att ens hitta några låtar som är värda att lägga in på min mp3. Men i slutändan - om jag nu tvunget måste välja - så tror jag ändå att Blinded by Fear och krunschiga Under a Serpent Sun är de bästa låtarna (det vill säga de som är minst tråkiga). Den första är förhållandevis kort och har både attityd och snygg refräng medan den andra bytar friskt och snabbt mellan takter och erbjuder ett väldigt minnesvärt gitarrspel.
Kanske är jag för hård i min bedömning av ATG's fjärde fullängdare - bandet är ju en samling skickliga musiker, de vet hur man gör musik, och för den som gillar dödsmetall med små anspelningar på harmoniska ljudslingor så är det här ett givet köp. Men jag kan personligen inte bortse från att det aldrig smäller till ordentligt. Det går förvisso fort och har en stenhård attityd och det går faktiskt att njuta av lite då och då men det känns helt enkelt så oorginellt att jag bara känner mig bedrövlig.
Det är ju inte ATG's fel, för man kan ju inte hindra att folk tar intryck av en och kopierar ens musik bara för att hylla sina idoler. Hade det kanske inte redan funnits elvamliljoner kloner världen över som spelar sån här musik så kanske mitt omdöme hade varit annorlunda. Jag har hört det här så jävla många gånger förut och jag är så obeskrivbart trött på det - kulturell mångfald och seriösa försöka till att skapa konst har brädats av kommersialismens maffiabossar som bolmar stora dollartecken med sina feta cigarrer.
Slaughter of the Soul hade kanske åldrats med mer värdighet om den inte hade gett upphov till en sådan hysteri över världen där varenda kotte var tvungen att imitera dess sound - sorgligt men sant. Hjärtat vill sätta ett högre betyg men hjärnan säger tvärt nej.
Guitar Hero World Tour
Genre: I 'unno, typ musiksimulator?
Betyg: 8/10
När det kommer till musik (och nu menar jag musik som inkorporerar gitarrer som tjuter, alternativt spyr, värre än ett fullsatt ålderdomshem och trummor vars baskaggar imiterar en pluton med sockerberoende AK-47-bärande psychos) så kan jag vara ganska så knäsvag av mig; för inget tillfreder mitt kulturella centra i min hjärna mer än ett snuskigt snyggt gitarrsolo ovanpå en sångare från helvetet som tillsammans med sitt bands batterist har ihjäl ett pearl export trumset. Så därför borde Guitar Hero: World Tour (det fjärde spelet i den omåttligt populära GH-serien) vara rena himmelriket för mig då man nu, i motsats till föregående spel, nu kan lira både gitarr, trummor och sjunga till ett imponerande brett urval av låtar som ingen har hört förut.
Jag känner att de var länge sedan jag verkligen fick gnälla riktigt ordentligt över någon uppenbar brist i ett spel som ingen annan än jag tycks anmärka på så därför tänker jag göra det nu.
Guitar Hero-serien har alltid varit en spelserie riktad mot casual-publiken, det vill säga den del av världens spelare som ratar bra spel såsom Rome: Total War och Onimusha 3: Demon Siege men höjer massproducerade, överhypade, überambitiösa megaprojekt, såsom GTA4 och Halo-serien, till skyarna. Alltså borde man ta den hype som omsvärmar denna så världsomsvärmande spelserie med en nypa salt och kanske inte alltid tro på vad utvecklarna säger trots att det låter fränt när de nämner att du kan göra dina egna låtar och senare ta över världen (ironi) med hjälp av spelets medföljande inspelningsstudio.
Fett chans!
Nåväl, över till utlovade gnällgubbebanningar.
För det första: jag har alltid tyckt att spelserien aldrig riktigt har utnyttjat det till synes oändliga hav av underbar musik som vi kan finna bortom all den skit som vi brukar höra på radion (jo, jag får referera till tröttsamma pengaprojekt såsom EMD och BWO som skit eftersom jag är en hårdrockare och för att vi gör sånt) nu för tiden.
Nu är det ju i och för sig så att GH är ett spelmärke som nått enorma framgångar genom att låta sina fans spela odödliga låtar (inte för att de är klassiska eller tidlösa utan för att de är helt jävla omöjliga att ta död på!) och man får väl ändå klappa Activision snällt på kinden för att de föredrar att hålla sig till en ekonomiskt trygg spelutvecklingspolicy genom att låta ett GH-spelens innehåll bestå av låtar som typ halva jordklotet och en fjärdedel av Mars har hört. Jag antar att försäljningen går bättre om det på baksidan av spelkassetten står "nu kan du spela odödliga klassiker som Livin' on a Prayer, Eye of the Tiger och Dammit" istället för "rocka stenhårt loss till undergroundmusikens allra största låtar såsom Eradication, Failed Creation och New Millenium Cyanide Christ" (satan, jag hade fått orgasm om det verkligen hade stått så!).
Hur som helst, min poäng är att utbudet av låtar är, om ändå brett och utmanande, ganska så intetsägande, för även om det är kul att dra av ett solo signerat Kurt Cobain infinner sig aldrig den där riktiga "rockstjärne-känslan."
Nu är det ju såklart en fråga om smak: jag - som den enögde och paranoida härdrocksjäveln jag är - vill gärna ha låtar som passar mig mer, men så som dagsläget är nu så kommer vi nog aldrig få se ett Guitar Hero: Underground. Dock ska spelet ha pluspoäng för de tre Tool-låtarna som helt frälsar mina öron och högtalare - även om det inte är den vansinneshårda brutaldödsmetall jag letar efter får jag ändå mitt lystmäte ett litet tag.
Vidare så vill jag säga att spelet helt plötsligt har blivit på tok för lätt att klara av; i spelets föregångare (Guitar Hero 3) var det komplett möjligt att klara av alla låtar om man inte hade tio fingrar på en hand och led av någon beundransvärd savant-störning, men trots att det var otroligt frustrerande så fortsatte man att spela samma svinsvåra låt om och om igen för att kanske lyckas klara ännu ett överdimensionerat solo.
Nu när man får både gitarr och trumset med spelet för en nätt summa på nästan tvåtusen spänn är det en barnlek att låsa upp samtliga låtar i spelet och därtill bli titulerad "störst, snyggast och allmänt bäst på allting" eftersom man alltid kan hjälpa varandra. Till exempel, om den ene spelaren håller på att klanta till det och få en utkastad (game over, alltså) så kan den andre spelaren aktivera star power och få publiken att gå i saligt rus och därmed bortse från att den förste spelaren suger värre än Jenna Jameson på Razzie-galan. Det är en liten negativ aspekt som dödar själva spelglädjen och det känns verkligen inte som att man verkligen avklarat någonting när man som gitarist lika gärna kan hoppa över större delar av ett knepigt solo medan trummisen slår som besatt och har publiken i ett grepp som får den att spy regnbågsfärgad magsaft.
Ytterliggare en aspekt att klanka ner på är att trummorna kan te sig oerhört sega och lika uppmärksamma som en fyraåring, för hur bra och hur rätt du än träffar så får det förbannade setet alltid för sig att jävlas med dig genom att påstå att du missade när du egentligen TRÄFFADE. HELT. RÄTT!! Vadå, "doooom"! Jag slog ju för fan på cymbaljäveln precis som du sa att jag skulle göra! Det är nästan som att försöka få en nazist att krama en jude - du kämpar mot omöjliga odds och det finns inget du kan göra åt det!
Kort sagt: Activision har lite att jobba på om de får för sig att bygga vidare på sin franschize.
Men, för att summera det hela, måste jag säga att jag hade (och fortfarande har) väldigt kul med Guitar Hero World Tour. Nog för att låtutbudet kan vara lite väl "meh" ibland, att trumsetet är ett pundhuvud som koncentrerar sig på allting annat än just spelet och att typ ingen aldrig vågar sjunga (om man inte tvingar någon lyckligt lottad tjomme ute på gatan att förtära sjukligt stora mängder med alkohol vill säga) men jag förlåter det i slutändan; det handlar ju egentligen om att bara få sina mest erotiska rockhjältefantasier uppfyllda och med det lyckas Activision med råge.
In Flames - Reroute to Remain
Genre: Melodic Death metal, Gothenburg metal
Betyg: 5/10
Ända sedan de glada Göteborgs-pågarna som utgör In Flames bestämde sig för att utforska sin musikalitet och började pröva nya musikala inriktningar runt millenieskiftet så har deras musik blivit ett otacksamt offer för allmänt förlöjligande och hela bandets karriär har blivit någon sorts svensk motsvarighet till Metallicas inte alltför uppskattade Load/Reload-St.Anger-era. Reoroute to Remain är skivan som startade hatattackerna mot ett av Sveriges mest framgångsrika band och frågan är nu om all kritik om att bandet har sålt sig verkligen är så befogad som den verkar.
Låt mig först fastslå att jag aldrig har varit ett stort fan av In Flames. Jag har alltid tyckt att den metal de klämmer ur sig med jämna mellanrum saknar orginalitet och för att inte säga entusiasm. Jag kan köpa det faktum att In Flames är ett av de mest trendsättande banden i hårdrocksvärlden (jag menar femtielvamiljoner In Flames-kopior kan ju inte ha helt fel) men det har aldrig kommit för mig att upphöja deras påstådda uppfinningsrikedom eller unika musikalitet till skyarna så som många andra gör i tid och otid. Bandet är helt enkelt för intetsägande för att jag ska kunna älska dem häningslöst.
Och när det gäller bandets tveksamma helomvändning runt milleniskiftet, då bandet delade upp sin fanskaror i två läger genom att modernisera sitt sound, så har jag aldrig varit direkt benägen att stämma in i någon av de tvenne körerna som antingen högaktar eller bespottar bandets nya inriktning. För mig är bandet lika tråkigt var man än tittar i deras karriär. Whoracle från 1997 är för mig lika tråkig och intetsägande som påstådda mästerverket Come Clarity från 2006.
Så jag antar att ni redan vet vad min ställning angående bandets sjätte fullängdare är; för trots att man som sagt förnyar sitt sound i och med att 1900 blir 2000 så kvarstår det faktum att det här är musik som är väldigt lätt att ta till sig av och därmed väldigt trååååååkig att lyssna på i min åsikt.
Plattan maler på ett i ett hyffsat makligt tempo utan att någon av låtarna lyckas fånga mitt intresse. Av plattans totalt fjorton låtar kan jag nu så här i efterhand bara komma ihåg tre låtar som är värda att lyssna på och det är titelspåret, den eldfängda Transparent och den avslutande godbiten Black & White. Skivan kunde lika gärna ha tagit slut där, efter tre låtar, för jag känner att jag inte får ut något mer av det här. Det är ett fläskigt riff där, ett ylande solo där, ännu ett blytungt riff tillsammans med frustrerad skriksång och det rör man inte i ryggen. Jag sitter bara och lyssnar på det med en likgiltig min. Det är till och med så oengagerande och oinspirerat att jag till och med går och gör disken medan jag låter skivan fortsätta att tugga och det i sig är väl ändå inget gott betyg?
Jag antar att jag borde vara lite rättvis ändå - In Flames popularitet kan ju knappast vara en slump och det vore dårskap att förneka att gruppen är vädligt skickliga musiker, för det är inte minsann inte lätt att skapa låtar som ändå flyter på så bra. Trots att det är tråkigt att lyssna på så hör man att göteborgarna knappast haft tråkigt när de spelat in skivan. In Flames kan mycket väl vara, om inte skapare av engagerande metal, en grupp av livsglada pågar som visar hur kul det verkligen är att spela musik och på det stadiet är de svåra att slå. Inget band kan väl ändå återge en sådan skaparglädje (en idéfattig skaparglädje kanske, men likväl en skaparglädje) som In Flames kan?
Men som det är nu stannar betyget på knappt godkänt. Orsaken? Det är tråkigt, repitivt och ingalunda nyskapande, men när det smäller så gör det de med råge och det är mycket tack vare ett band som vågar visa att de älskar att spela metal.
Resident Evil 5
Typ av recension: spel
Genre: action, skräck
Betyg: 6/10
Don't fix it it ain't broken - det är ett väldigt passande epitet på det japanska megaspelföretaget Capcoms allra mest grundläggande policy. Capcom är (ö)kända i spelvärlden för att vara både bakåtsträvande och något arkaiska i sitt sätt att tillverka spel; finner de en spelidé som går hem bland publiken är dem aldrig sena med att mjölka ut allt vad den kan erbjuda tills det enda som finns kvar av den är en ynklig, illaluktande fläck som möjligtvis kan härledas till en gång ha varit en del av ett nytänkande, inspirerande och framförallt underhållande spelkoncept. Resident Evil 5 är ett lysande exempel på denna kommersiella och hänsynslösa massakrering av ett lika lysande som bottenlöst forum av underhållande idéer.
Jag såg väldigt mycket fram emot Resident Evil 5. Dess föregångare (som passande nog går under namnet Resident Evil 4) var en perfekt balansgång mellan genuin skräck som skapades genom omsorgsfullt uppbyggda atmosfärer tillsammans med hjärndöd och, framförallt, rolig masslakt av tusentals horder med zombies, rubbade sektmedlemmar och diverse äckelheter. Det var omöjligt att inte älska det så det var med högt skruvade förväntningar jag inhandlade RE5 till mitt Playstation 3.
Jag hade läst ett par oroande recensioner innan jag inhandlade mitt exemplar; oron låg i att recensenterna underströk det faktum att frånvaron av riktiga skräckelement (ett av spelseriens signum och något som gjorde fyran så genial) i spelet var irriterande och att dess utvecklare hade gjort upplevelsen mer actionbetonad än någonsin förr. "Pytt", tänkte jag, det kan väl ändå inte vara så farligt som det låter. Det skulle jag få äta upp visade det sig.
Den första halvan av spelet pendlar mellan att vara uttrötande repitivt och en total besvikelse. Nog för att omgivningarna är snyggare än någonsin (en stekhett afrikansk kåkstad, vars befolkning följer ens fotsteg med paranoida och fördomsfulla ögon) men det räcker inte på långa vägar för att imponera på mig - jag måste erbjudas spänning för att jag ska kunna njuta fullt ut av det. Och nog får jag spänning alltid, men det känns fortfarande som att nånting saknas. Det tar mig ungefär tio minuter att räkna ut vad det är som fattas; och det är skräcken är så gott som försvunnen. Det finns inget att bli skrämd av. En av spelvärldens allra största skräckserier har istället gått på gym och biffat upp sig för att bli ännu en klon av de senare årens mastodontactiontitlar (läs Gears of War).
Jag kan helt enkelt få kvitt mig den irriterande insikten om att det jag håller på att spela inte är ett skräckspel med all den äran utan bara ett repitivt (men fortfarande skitsnyggt) springa-och-skjuta-spel där horder av hjärndöda människor vill se dig död. Jag suckar uttråkat när spelet slänger ännu en hord av gapande zombies på mig och jag finner knappt något nöje i spelandet.
Dessutom så är Capcoms ovan nämnda så utnötta policy tydligare än någonsin, för de som har spelat Resident Evil 4 kommer att bli ytterst besvikna och påpeka den uppenbara idétorkan som spelteamet verkar ha haft under utvecklingen av spelet. Ett exempel är de motorsågsbärande galningarna som i stort sett är en kopia av de spansktalande diton (som dessutom var betydligt läskigare) som man mötte i fyran. Ända skillnaden här är väl att dem nu är svarthyade och mest bara är irriterande att slåss mot, dels för att de har omöjligt mycket liv, dels för att man vet att det man skjuter på inte är ett lyckat försök till att skrämma spelaren utan bara ett resultat av ren och skär lathet.
Det är som om Michael Bay (ni vet han som gjort Armageddon och Tranformers) skulle göra en remake av Alien och påstå att filmens skräckelement är både nyskapande och skrämmande när den egentligen bara är snäppet snyggare än orginalet och presenterar ett innehåll som är lika intellektuelt stimulerande som en påse gummisnoddar.
Resident Evil 5 är en kavalkad av åternavända idéer och en visualisering av idétorkans allra mörkaste tillhåll. Det speciella med Resident Evil 4 var att man omdanade spelserien helt och ryckte upp den ur det träsk av medelmåttiga spelserier den hade gått ner sig i. Nu verkar det som att man har fått för sig att köra ner serien i samma träsk en gång till och se om den överlever tills näste uppryckning. Den repitiva skjutandet, frånvaron av riktiga skräckelement och bristen på fräscha idéer drar ned betyget mer än vad jag vågar erkänna.
Men om vi för en stund skulle bortse från spelets svagheter och fokusera på de positiva aspekterna så hittar vi under den idéfattiga ytan ett mycket välgjort actionspel. Trots att skräcken är borta så återfinns här en del riktigt adrenalinska spänningsmoment då man till varje pris måste skydda sin partner (den tuffa afrikanskan Sheva) från att gå en våldsam och blodig död till möttes. Just med att rädda henne misslyckas jag med pinsamt många gånger, men trots att jag blir sur och frustrerad får det mig aldrig att tappa sugen på att spela vidare.
Och när det gäller spelets andra hälft så är det en klar uppryckning jämfört med den första där man faktiskt stöter på ett av spelens få skräckpasseger och två, tre stycken riktigt mäktiga bossfighter utan dess like.
När det gäller historien finns det en del saker jag skulle vilja nämna. Spelare som söker djup och filosofiska resonemang kan glömma att hitta något här, för här babblas det friskt på om zombies, ondskefulla blommor, ännu ondare företag och medelålders gubbar som klär sig som emos. Det är alltså ingen högkvalitativ milstolpe inom manusskrivande vi snackar om här.
Men sen har serien aldrig heller varit menad att agera amatörfilsosfiskt metaflum utan har alltid nöjt sig med att vara sådär lagom fjantig och det vinner spelet faktiskt på. Nog för att jag himmlar med ögonen mer än någonsin åt den skrattretande ploten (ett ruskigt ont företag känt som Umbrella utvecklar ett virus för att skapa ett helt nytt vapen att sälja till terrorister världen över), att alla repliker tycks ha nedtecknats på en kafferast och att spelet ideligen tangerar till att följa en rent av löjlig intrig - ett av huvudexemplena är seriens alldeles egna überbrutalt onda Mr. Smith, Albert Wesker, som larvar omkring i mörka solglasögon, skinnrock och flashar med omöjliga Matrix-moves - men i slutändan accepterar man det ända; det är helt enkelt en del av seriens charm och det är antingen att ha eller mista - gillar man det så gör man och gör man det inte så gör man det inte. Nuff said.
Resident Evil 5 är inte vad jag hoppades på att det skulle vara. Det är en upprepning av ett lyckat spelkoncept och redan nu kan man ana seriens slutgiltiga spik i kistan då man åter igen kör den i fördärvet efter att ha exploaterat den på alltför många sätt.
Spelet erbjuder så gott som inga skräckelement, är farligt tråkigt och repitivt alldeles för många gånger och storyn är inte djupare än ett mjölkpaket (ett enliterspaket till råga på allt). Visst kan man ana ett djupgående resonemang rörandes vikten av partnerskap och lojalitet i spelets slutskede men det dras inte längre än till att spelets huvudperson (den biffige Chris Redfield) i en tårdrypande återföreningsscen läxas upp av sin gamla partner med orden "she is your partner." Det kunde ha blivit något djupare av det hela, men som det är nu bottnar intrigen vid vristdjupt vatten utan att dra ämnet vidare. Inte för att det är något vi förväntar oss av ett Resident Evil-spel - serien är och ska ju vara lite charmigt löjlig och ytlig rent story-mässigt sett.
Resident Evil 5 är mer av en besvikelse än en självklar fortsättning på ett av de bästa actionspelen någonsin. Men med tanke på att spelet efter sin mediokra inledning artar sig allt eftersom man närmar sig spelets explosiva klimax och att man på vägen dit bjuds på ett par hyffsade skräckscener, några riktigt minnesvärda bosstrider och vyer som hämtade ur ett vykort så måste jag säga att det bidde ett riktigt bra actionspel av det hela ändå. Den starkaste sexan i mannan minne.
Iommi - Fused
Typ av recension: musik
Genre: Heavy metal, Traditional Doom metal
Betyg: 4/10
Alla vet väl vid det här laget vem Tony Iommi är; en av orginalmedlemmarna i ett av världens största hårdrocksband någonsin - Black Sabbath. Sabbath är hårdrocken personifierad; utan Black Sabbath kunde vi mycket väl levat i en värld där frånvaron av band såsom Metallica, Iron Maiden, Judas Priest och Pantera hade varit lika påtaglig som den blytunga produktionen som genomsyrar Iommis senaste skapelse.
För det går inte att häckla med att Fused (den andra skivan i Iommis självbetitlade soloprojekt) är löjligt tung. Black Sabbaths forne yxman lyckas här förena läckra 70-tals gitarrackord med ett ofärskämt modernt sound som kan få de mest inbitna Slipknot- och Mudvayne-fans att höja på ögonbrynen av förtjusning (jag borde veta för jag är ett av dem). Tyngden och det feta gitarrspelet går som en röd tråd igenom albumet och märks särskilt väl i den doomiga Grace som leds av ett av de mest genuina ackord jag någonsin hört. Det är inte för intet som Iommi kallas för metalsoundets fader, så sant som det är sagt.
Andra nämnvärda spår är den fartiga What You're Living For och framförallt inledande Dopamine - två blytunga låtar som kommer att spelas många gånger på min dator.
Sångaren är för mig en helt ny bekantskap. Glen Hughes är säkert AC/DC-fansens våta dröm i röstform men kanske inte den mest klockrena sångaren på vår jord, men nog fan kan jag medge att karln sjunger med en beundransvärd inlevelse och ett djävulskt riv alltid.
Fused är en välgjord skapelse - nog sagt om det - men det dras dock med ett överhängande problem som inte går att bortse ifrån - det blir djävulskt tråkigt att lyssna på efter ett tag. Ovannämnda Dopamine lovar mycket med sin klistriga refräng, men när nästa låt tar sin början känner man sig redan uttråkad och inser så småningom att man kommer förbli det för resten av speltiden.
Rent tekniskt sett får samtliga av dagens moderna hårdrocksband smisk på fingrarna av duktiga Tony Iommi och Glen Hughes är som sagt en kompetent sångare utan krussiduller men mitt bland allt spelande och sjungande verkar man ha glömt att krydda tillvaron med lite spänning. Allt går på i en ganska maklig takt och man bjuds inte på några större överraskningar. Det är kanske ett riff som skiner till här och ett annat som fångar ens uppmärksamhet där men man blir bara trött på det till slut. Det är som att få en bult igenom skallen - det är en omtumlande och blytung upplevelse men inte fan är det något man föredrar att göra om det finns mer underhållande och tilldragande alternativ.
Fans av Black Sabbath och Candlemass kommer säkert tjuta av lycka när de får lyssna till Iommis gitarronani men jag för min del kräver mycket mera an monotoma gitarrbrus dramatiska tjut. Här finns ljusglimtar men det räcker inte för att rycka upp mig ur tristessen som lika påtaglig som ett hundra tons stenblock i skallen.
Donkey Kong Country - Soundtrack
Genre: OST (Original Soundtrack)
Betyg: 9/10
Allt handlar egentligen om nostalgi; Donkey Kong Country var ett av de första spelen jag någonsin spelade och upplevelsen den gav förändraade min syn på allt som hette underhållning. I grunden är spelet egentligen inget mer än en betydligt sexigare och snyggare version av Super Mario Bros och med en slipsbärande gorilla i huvudrollen - helt klart en skamlös stöld av ett av världens mest lyckade (men samtidigt mest simpla) spelkoncept, men vad brydde sig en femåring om det? Donkey Kong Country var drömmarnas drömland, ett hemligt rum att fly till när världen blev för hård och där allting var lummigt, lyckligt, oskyldigt och där det fanns ett euforiskt mantra att luta sig tillbaka i för att lyssna på ambienta synttoner när den är som allra bäst.
I stort sett varenda låt är ett litet mästerverk i sig. Allt från den 8-bits-doftande introslingan på Simian Seuge, det mysiga swinget i Jungle Groove till de episka värstingtrummorna i Bad Boss Boogie - allt är skapat med millimeterprecision och inget har lämnats åt slumpen. Det är närapå obegripligt hur det verkligen finns personer som kan få musik att låta så levande med tanke på den begränsade tekniken som Super Nintendon (även känd som SNES) använde sig av.
Det är snudd på omöjligt att välja några favoriter då varenda låt är så unik och bär på en helt egen historia; det här är musik som verkligen skapar atmosfär och målar upp hundratals med världar i ens hjärna. Hör man den grymt lågmålda och finstämda Aquatic Ambience så är det omöjligt att inte referera till vatten i stora mängder (även om man inte smygkikat på låtens titel innan).
Något som även går upp för mig är att det faktiskt inte bara handlar om djungeltrummor och apvrål - Donkey Kong Countrys soundtrack präglas emellanåt av en väldigt mytisk, förunderlig och nästan hotfull stämning. Ta bara låtar som Mine Cart Madness, Life in the Mines och den fantastiska Misty Menace - ett litet urval av glänsande kristalldroppar som sprutar ur en fontän byggd utav den mystiska stämningens egna händer.
Att påstå att soundtrackets breda innehåll lider av någon sorts välavvägd struktur vore att ljuga, för här har man nämligen bara slängt in varenda låt som finns i spelet och blandat det till brokig skara av ambient djungelflum och atmosfäriska jazz-passager. Lyckligtvis är detta inget som skadar eller rubbar den euforiska upplevelsen utan det handlar snarare om outtrötlig njutning för öronen från början till slut. Nog för att man hittar "låtar" på knappt femton sekunder (som den ödesdigra Game Over) i utbudet och man kunde kanske ha önskat att man hade tagit sig tid och remixat dessa så att de kanske kunde få lite av en egen karaktär - så som det är nu slängs de bara in mitt i smeten och det känns lite slarvigt utfört för att uttrycka det milt.
Donkey Kong Countrys soundtrack är ett historiskt dokument; en milstolpe i TV-spelsmusikens historia och en livsviktig lektion i hur man faktiskt kan vara kapabel till att uträtta storverk även när det finns vissa begränsingar. Rent strukturellt kunde det ha gjorts snyggare, men med tanke på hur snuskigt bra alla låtarna är så orkar jag inte klaga. Det känns liksom helt ondöigt att dra upp helt orelevanta petitesser när man egentligen bara borde sitta ner, hålla käften och lyssna på ett av världens främsta bevis på att TV-spel minsann också innehåller kultur.
Låttips? Äh, gå in på www.youtube.com och sök på "Donkey Kong Country OST" istället. Välj vilken video som helst och ni är ready to go. Tänk er bara; euforisk och fulländad avkoppling bara några knapptryck bort.
Slipknot - All Hope Is Gone
Genre: Nu metal
Betyg: 6/10
Åter igen vill det ökända kollektivet känt som "Slipknot" få oss att skrika ut våra ursinneskänslor och bekänna vårt hat inför allt som vi... ja, inte tycker om helt enkelt. Den här gången görs det däremot en smula mer sansat och man har till och med lyckats klämma in ett par riktigt skapliga ballader, men som mest verkar ha som syfte att värva ännu fler intet ont anade själar till den onda, pengadrivna cirkel som har Slipknot som sitt epikcentrum.
Som de flesta säkert vet föredrar jag att band kör brutalt och besinningslöst på högsta växel (alternativt nedtonat och dramatiskt) från början till slut utan några krussiduller och totalt bortser ifrån den mjäkiga "tyck-synd-om-mig-skiten" som majoriteten av dagens allmänt accepterade rock/hårdrock/metalband verkar ha en viss omutbar tendens till att alltid klämma in på sina i övrigt oklanderliga album. Är detta bettende ett resultat av ett alltför stort behov efter att fylla sina plånböcker eller bara ett sätt att vissa att man minsann kan spela fina låtar också? Ja, vad detta fenomen än kommer ifrån så har det i alla fall klämt in sig och gjort sig riktigt hemmastatt på Slipknots fjärde fullängdare, All Hope Is Gone, för så här snällt och tillbakadraget kunde jag väl aldrig tro att Slipknot skulle kunna låta.
Nu är det ju inget dåligt med att tona ned sig lite ibland - som oftats visar det sig vara riktigt lyckats faktiskt, så även i fallet med Slipknot som här visar upp en kavalkad av lättsmälta historier som brusar på med snygga refränger och helt okej skönsång (trots att jag som alltid föredrar när bandets eminenta sångare, Corey Taylor, skriker lungorna av sig). Till en början var jag redo att helt avfärda albumets andra singelsläpp, den minnesvärda Dead Memories, som ännu ett försök till att mjölka mer pengar ur sina hungriga konsumenter men det visar sig att jag utan protester faktiskt blir lite fäst vid låten. Trots att det är en ballad skapad efter dagens hårdrocksballadsmodell 1A så kan man inte helt bortse ifrån att det är en snygg låt - det är ju trots allt Slipknot som sitter vid spakarna och inte en grupp med kaxiga skolungdomar som vill charma klassens snyggaste tjejer genom att sjunga fint.
Den mestadels akustiska Snuff är snäppet bättre än Dead Memories och toppar min lista över albumets bästa låtar. Det är storslaget och svulstigt, ostigt och tårdrypande; alltså helt olikt det Slipknot vi är vana vid men det låter ändå förbaskat snyggt.
Men samtidigt som balladerna visar sig, oväntat nog, vara albumets starka kort visar sig det sedvanliga Slipknot-tugget mest bara vara irriterande och repetivt. Nog för att stentuffa duon Sulfur och Psychosocial klarar livhanken utan större problem är ingen större överraskning då det är två väldigt snyggt utförda och bra skrivna låtar, men resten av materialet visar sig vara en aning oinspirerat och trots att Butcher's Hook känns ganska fräsch med sin oväntade refräng och Fear Factory-liknande rytmik och sång så räddar den inte albumet från att kännas lite trött och haltande.
Det lyfter aldrig som i vansinnesfärden Iowa (gruppens andra släpp) och det är lite sorgset att man måste konstatera att Slipknot anno 2008 inte är så hippa och coola som de en gång var. Nog för att det stundom överdrivna (men alltid så charmiga) ursinnet ibland tenderade till att bli löjligt hatiskt och explosionsartat på bandets föregående album men det var liksom en grej som man accepterade och mot all förmodan tyckte om. Det Slipknot man hör på All Hope Is Gone kanske har mognat som grupp och man visar upp en fyndighet och ett sinne för musikalisk skicklighet - både teknisk och estetisk - och verkar vara stolt över det, men det går inte att undkomma det faktum att det fortfarande låter oinspirerat, tröttsamt och, ja, uttråkande kommersiellt.
Iskariot
Länkar till singlarna Psychosocial och Dead Memories - två mycket typiska låtar för albumets låtmaterial.
Psychosocial - http://www.youtube.com/watch?v=Zf0GqJCcB7w
Dead Memories - http://www.youtube.com/watch?v=i9IixYR_p-4
Slipknot - Iowa
Genre: Nu metal
Betyg: 8/10
Är du arg? Är du riktigt jävla förbannad? Är du så där oförklarligt pissed of på din omgivning att du inte vet vad du skall ta dig till? Hjälper det inte att lyssna på musik eller att titta på en god gammal film eller att mysa med en närastående? Bege dig då till kurator Slipknot och dennes assisten Iowa så garanterar jag att du kommer att må bättre efteråt - för efter den här utskällningen kommer du inte våga att vara arg, punk!
Det debatteras ständigt och ofta hetsigt huruvida Slipknots karriär som ett erkänt metal-band är ett befogat faktum. Konservativa och principfasta hårdrockare tittar konstigt på dig om du säger att du lyssnar på Slipknot och mer "casual-hårdrockare" prisar Slipknot som det bästa metal-bandet i världen. Vems åsikt ska man följa och vems är egentligen rätt? Skitsamma, huvudsaken just nu är att Slipknots andra fullängdare, Iowa, äger!
Slipknot kommer inte av den subtila och finstämda hårdrocksskolan utan det handlar snarare om villkorslös och vansinnig hårdrock som i det närmsta kan beskrivas som Hulken injicerad med en alltför stor dos av adrenalin. Vansinnet och den avtrubbade mentaliteten som präglar hela skivan blir ett faktum redan under introts första sekunder då bandets grymt duktiga sångare, Corey Taylor, skriker ut sina känslor till tonerna av en brusande gitarr och en domedagssynt i bakgrunden. Sedan sparkas det gång med den monumentala People = Shit (vilken låttitel har någonsin kunnat beskriva lyriken på ett så slående och fortfarande så enkelt vis förut?) för att därifrån fortsätta i samma ohälsosamt höga fart till skivans ödedigra avslutningsspår - det över femton minuter långa titelspåret Iowa.
Ska man snacka om höjdpunkter så är Iowa fullständigt proppfull med oförglömliga käftsmällar utan dess like. Everything Ends, My Plague, The Heretic Anthem, New Abortion - listan kan göras lång. Det handlar om ursinnig och hatisk nu metal som kommer att etsas fast i ens hjärna som ett glödgat järnspett. Det är svårt att dra några referenser mellan Slipknot och andra band men om du tar brutaliteten från band som Nile, Cryptopsy och Slayer och blandar den med modern metal a lá Fear Factory och Divine Heresy så kommer du ganska nära.
Men styrkan ligger faktiskt inte i låtskrivandet utan snarare i den emotionella känsla och atmosför som skivan fullkomligt dryper av. Det är inte många band som kan återge mänskliga urkänslor i musikform på ett så fläckfritt och levande sätt som Slipknot gör och med Iowa är det med sällsynt bravur man visar det. Den bitvis uppenbara frånvaron på ordentliga slagkraftiga hits med rejäla och minnesvärda refränger (som är något av Slipknots signum) gör att Iowa kan bli något att antingen älska eller hata. Jag för min del älskar varenda sekund av skapelsen och kan inte vänta till skivans nästa urladdning.
Iskariot
